Snabbare, högre och starkare?

[Bert Stenfeldt]

Jakob Wedman.

Svar på frågor från den 21 september mba ”Snabbare, Högre och Starkare”.

1. Allvarliga brister i ledning av sektorer och militärområden.

FOKK, Försvaret Och Kalla Kriget, hade som en första målsättning att få fram sådant som inte dokumenterats under KK men som varit av stor betydelse eller hade kunnat påverka en kris-, krigsutveckling. Det gällde att få ”hågkomster” nedskrivna innan de, som varit med om och eller påverkat dem under KK, inte längre är i livet. Enligt anvisningarna så gällde det i första hand att få fram svagheter och brister som liksom allt annat skulle kunna ligga till grund för fortsatta studier och analyser och förhoppningsvis komma till nytta framöver.

Det är riktigt som Du säger att jag påtalat just brister och svagheter vad avser flygstridskrafternas ledning, i första hand milostaberna men också sektorstaberna. Jag betonar att bristerna var väsentligt mera påtalade vad avser mark- och sjöstridskrafter än flygstridskrafter – men det var inte min uppgift att föra fram detta – det verkar inte heller ha varit någon annans uppgift! Kanske fanns det inga svagheter i de försvarsgrenarna?

Bristerna hade flera orsaker. Det rörde ansvar, organisation, ständiga personalbyten, bristande utbildning, prövning och övning. Varför det blev så berodde på att de flesta staber var överhopade med fredsärenden. Det gällde HKV, MB och Fljstaberna. Enda undantaget var Första Flygeskaderns stab som var liten, ett fåtal människor, var i huvudsak inriktad på krigsfunktionen och på operationer, hade personal som var skolad för uppgifterna, som brann för dem och som i flera fall satt länge på sin befattning. Det skapades kontinuitet. Det skapades metoder för att upptäckta brister och svagheter och det fanns ett personligt ansvar att se till att inför ofta återkommande utbildning och övning ha rättat till det som inte var bra. Vi brukade säga att efter varje utbildningsomgång och övning hade vi ett femtiotal ärenden att ta i tu med, från enklare administrativ hantering i staben till tunga operativa principer. Dessa ”rutiner” saknades i MB och sektorstaber och i HKV. Chefer och personal för dessa staber togs inte ut för sin krigsbefattning, de utbildades inte för sin krigsbefattning, prövades inte och övades inte i en hyggligt anpassad realistisk miljö. Det var mest skrivbordsjobb för dem. Att observera är att en stor del av flygvapnets ledande officerare var piloter och därigenom tjänstgjorde på förband tre dagar i månaden vilket betydde kontakt med verkligheten som inte andra stabsofficerare hade. Försök gjordes från min sida som C FS att även få ut övrig stabspersonal på förbandstjänstgöring rutinmässigt – men misslyckades eftersom ”fredsarbetet” tog all tid. Sorgligt men sant.

Att också beakta är den verksamhet som flygstridkrafterna utövade under KK. Det var ofta, mycket ofta allvar i vår incidentberedskap, möten med utländska militära flygplan. Därutöver i vår underrättelseinhämtning med flygningar längs WP territorialhavsgräns, med inhämtning av underlag nära, nära WP och NATO örlogsfartyg och flygplan. Dessutom med uppdrag i utlandet, med uppdrag för våra helikoptrar i synnerligen ”skarpa” situationer, räddade ”100-tals” liv varje år. Och viktigast - det gick inte att ”köra in till trottoaren” för att kolla däcken eller smörja stridsvagns…. (var 50 kilometer?)! I luften gällde det att materielen fungerade till 100% och att flygförare likaväl som stridsledare och övrig personal var i toppklass vad avser proffsighet. För flygstridskrafterna så var KK allvar, varje arbetsdag/pass på ett annat sätt än för övriga.

Ytterligare en möjlig orsak till Flygvapnets öppenhet, dvs att påtala brister och svagheter kan vara FV´s DA-system. Driftstörningsanmälanssystem infördes cirka 1965, genom att Riksåklagaren lät meddela alla domstolar att, ungefär så här, ”piloter som efter flyguppdrag frivilligt anmäler gjorde misstag, fel, under uppdraget skall gå fria från reprisalier”. Detta resulterade i en betydande öppen- och ärlighet som kom att prägla inte endast flygtjänst och piloter utan hela Flygvapnet. Detta öppnade alltså upp för att fokusera på brister och svagheter även i annat arbete, tex krigsstabernas utbildning, prövning och övning. (Tills idag har det inkommit cirka 105 000 driftstörningsanmälningar, ja just det etthundrafemtusen!.)

Dina ”förklaringar” för att det blev som det blev stämmer således inte helt men självklart var det så att man höll tillbaka. Karriären låg i vad som togs fram vid skrivbordet. Sekretessen hade däremot intet med detta att göra.


2. Några kommentarer till Din fortsättning.
Det är lätt i efterhand att tala om vad som skulle gjorts och inte gjorts då muren föll 1989. Men glöm inte att ingen i världen kunde förutse detta. Hela världen blev överraskad. Och det tog tid att inse att världen förändrades radikalt.. Men det fanns flera i Sverige som reagerade våldsamt mot inköp av begagnade vapen från forna Öst- och Västtyskland men det hjälpte inte. I ärlighetens namn så fanns det ryska soldater kvar i ”Östländerna” fram till 1994. men självklart skulle det införts köpstopp redan 1992/94.

Vad gäller dina basspel och uppbyggnaden av våra baser så hänvisar jag till Lennart Anderssons bok Svenska flygbaser, SFF. Synnerligen bra.

3. Mitt ”inlägg” om attackeskadern (Första Flygeskadern, skall det vara!)
Det är ett exempel sammansatt av 100-tals övningar. Det finns i det exemplet mycket verklighet, huvuddelen, men för att påvisa E 1, flygstridskrafternas olika förmågor så har jag just vid det tillfället utvecklat exemplet något. I andra tillfällen har jag minskat ned. Det beror på målgrupp och målsättning för mig vid varje särskilt tillfälle.

Vad gäller principer för flygbasutbyggnad mm och utgångsbasering hänvisar jag åter till Svenska Flygbaser som är korrekt likaväl som en kommande bok om Första Flygeskadern som Lennart Andersson arbetar med, (information från FLIT 091004).

Vad som är viktigt att komma ihåg är att operativa order, taktiska planer mm gäller för ögonblicket, framtaget vid skrivbordet! Verkligheten kan tvinga till helt andra åtgärder. Att ett förband är utgångsbaserat på en bas gäller främst förberedelsearbetet. Det kan ju sedan bli så att i ett verkligt krigsläge så kommer förbandet aldrig till sin sk O-bas. Sådant hände även på våra övningar då vi på grund av långvarigt dimläge tvingades dubbelbasera och flyga från en helt annan bas än den vi förberett för övningen.

Problematiken med ammunition är observerad och hanterad i många spel och dessbättre också på övningar. Det var en av anledningarna till att C E 1 alltid velat ha attackdivisionerna så samlade som möjligt. I detta sammanhang så påpekar jag att C E 1, personligen, med stab varje år gjorde sk basresor då bland annat ammunitionsförråden inspekterades. Detta betraktades från sektorstaber och basansvariga som föredömligt och var kanske unikt! Därpå får du dra slutsatser! Sammanfattningsvis så hade Eskaderstaben ett minutaktuellt läge vad avser baserna och kunde omdisponera flygförband, personal, materiel och ammunition i nödlägen – men strävan var tydlig - att använda bassystemet som det låg i våra planer.



4. Robot 04.
Du säger att det var ”anmärkningsvärt” att alla robotar som träffar beräknas sänka ett fartyg. Det kan vara så! Det som borde framgått, om det nu inte gör det, är att om roboten träffar så sänker den eller allvarligt skadar målet. Jag brukar säga så och skriver så. Vad vi vet är att roboten detonerade efter inträngning i målet, eller efter att ha passerat över målet några meter. Den riktade sprängverkan skulle, provat med rätt resultat, vara tillräcklig för att just sänka eller allvarligt skada de fartyg som fanns i Östersjön vid den här tiden, dvs RB 04 operativa livstid. Problemet med 04 var inte dess verkan utan att få roboten att gå mot rätt mål, sitt mål, alltså inte flera robotar mot samma mål. Det var vårt, ledningens problem.

5. Dina avslutande frågor.
Baseringsfrågorna lämnar jag över till Svenska Flygbaser och till Lennart Anderssons kommande bok om Första Flygeskadern..

Tack för Ditt intresse.

Bert

[Jakob Wedman]

Efter att läst boken Snabbare, högre och starkare?
Avvägningsfrågor om luftstridskrafterna under det kalla kriget (FOKK 3) skickade jag några kommentarer och frågor till Bert Stenfeldt i ett personligt meddelande. Nu har Bert besvarat frågorna här på forumet och därför kommer här delar av mitt PM för att ge lite mer sammanhang till svaren som säkert många fler är intresserade av att läsa.

Jag har nyligen kommit över boken Snabbare, högre och starkare? från vittnesseminarium luftstridskrafterna. Särskilt dina inlägg och ditt PM har väckt en rad frågor och ifall du inte kan, vill eller har tid att svara på mina frågor så vill jag i vilket fall rikta ett stort tack till dig för dina inlägg – tack!

I dina inlägg under seminariet tar du upp en rad allvarliga brister, till exempel inom den högre ledning av sektorer och militärområden. Den fråga jag ställer mig är varför dessa brister inte åtgärdades. Du skriver i ditt PM för inledningsanförande (s. 149) visserligen att Bengt Gustafsson insåg läget men att detta inte hann ändras. Jag ser två möjliga förklaringar, båda med relevans idag. Den ena är att man inte vågar tala klarspråk av omsorg om sin framtida karriär och den andra att den omfattande sekretessen (inklusive inskränkt meddelarfrihet) gör att brister inte lyfts fram. Det är definitivt så att brister ”skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs”, åtminstone på kort sikt.

[...]

Jag gjorde min grundutbildning 1993-95 i Flottan som hydrofonist och ubåtsjaktsplutonbefäl. Sjökursen innebar tjänstgöring ombord på hydrofonbojfartyg (bojbåt) och under 1992-1994 var detta system inblandat i ett stort antal ubåtsobservationer som klassificerades som säker ubåt. [...] Under vår incidentberedskap försökte vi därför att undersöka detta genom att placera hydrofonbojar på okonventionella platser och våra ansträngningar bar frukt när vi kunde observera mink i närheten av en hydrofonboj under en ”ubåtskontakt”. [...] Detta finns bland annat beskrivet i uppsatsen Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten (s. 25) och i SOU 2001:85 (s. 244). Omedelbart efter detta fick vi skriva på papper om att vi var informerade om att meddelarfriheten inte gällde dessa händelser och det dröjde flera veckor innan Försvarsmakten offentliggjorde detta. [...] Det var inte så att minkarna var något hot mot rikets säkerhet utan som jag uppfattar det så använde man försvarssekretessen till att skyla över brister och för att skydda Försvarsmaktens (främst Flottans) anseende. I mitt exempel ovan kunde jag som värnpliktig se många brister inom organisationen som lett fram till att minkar under flera år kunde klassificeras som säkra ubåtar och inse att det måste finnas ännu fler än de jag kunde se. Nu blev visserligen detta utrett på grund av det politiska intresset men det var mer än fem år senare och jag tror att det var ett undantag när det gäller brister inom Försvarsmakten. Meddelarfriheten fyller en viktig funktion inom den offentliga sektorn när det gäller att lyfta fram brister och oegentligheter och att åtgärda dessa och min tanke är att den inskränkningen när det gäller försvarssekretessen kanske gör mer skada än nytta (för annat än skyddsobjekt, pågående operationer mm). Vad tror du om detta?

Det är en stor tragedi att man inom Sveriges försvarsledning inte utnyttjade Sovjetunionens fall till en längre tankepaus där man kunde satt sig ner och ungefär som på vittnesseminarierna diskuterade vad som fungerat bra och dåligt i Försvaret. Man borde även ha lagt ner mer tankemöda på vilket försvar vi skulle komma att behöva i framtiden. Istället övertygade man regeringen Bildt om att det som behövdes var ny försvarsmateriel som hade behövts under 1980-talet men som vi 10 år senare inte alls tyckte oss behöva.

[...]

Ditt inlägg om Första Flygeskadern (attackeskadern) och särskilt skissen över attackövningen (s. 84) ger en mycket intressant inblick i hur attacken skulle användas. I boken Svenska flygbaser finns listor över hur vilka baser som planerades att vara attackbaser i olika skeden och som jag förstår det gick man från tre attackdivisioner vardera på fyra Västgötabaser (1953) till två attackdivisioner vardera på sex Västgötabaser (1959) till en attackdivision vardera på tolv baser i Västergötland, Småland och Mälardalen (60-talet). Själv är jag till krigsspelet mest intresserad av 80-talet och din skiss med åtta divisioner på tolv baser verkar visa övergången till en utgångsgruppering med 5,5 division på elva baser. Skissen väcker också den några frågor.

Bland de tolv baserna som användes under övningen finns Kosta och Uråsa med i Småland men inte Hagshult. I PUF 1963 (Svenska flygbaser s. 66) finns Byholma, Hagshult och Uråsa med som rena attackbaser i Småland men jag har senare läst att Byholma var O-bas jakt och spaning samt T-bas attack så uppenbarligen skedde en förändring i förhållande till PUF 1963 så att Kosta blev attackbas i stället för Byholma. På skissen finns en streckad linje från Hagshult – kommer du ihåg vad den linjen representerade? Jag blev också lite förvånad över att Malmslätt finns med som attackbas även om den står med som jakt- och attackbas i Svenska flygbaser. Vilka baser skulle egentligen attackeskadern ha utgångsgrupperats på under 70-/80-talen? En attackbas består, om jag förstått saken rätt, av klargöringsplatser (BAKOM attack), klargöringstroppar attack och ammunitionsförråd med attackammunition där den begränsande faktorn måste ha varit ammunitionsförråden. Jag har tidigare funderat över hur många baser som haft förråd med robot 04 och en ökad spridning gör det svårare att slå ut dessa men jag har tidigare tänkt att det även medför svårigheten genom att attackgrupperna måste ombasera för att kunna få tillgång till alla robotar men uppenbarligen var det precis så man tänkte att agera genom de rockader som du beskriver.

I redogörelsen för övningen ingår även en beräkning av effekten där var fjärde robot beräknas träffa. Det jag tyckte var anmärkningsvärt var att alla robotar som träffar beräknas sänka ett fartyg. När jag gick befälskurs på Berga örlogsskolor under min grundutbildning som värnpliktig lärde vi oss att torpeder och minor var sänkande vapen medan robotar och artilleri inte var det. Var robot 04 verkligen så bra?

[...]

Hälsningar
/Jakob Wedman

[Jakob Wedman]

Stort tack för ditt svar. Anledningen till att jag inte svarat tidigare är att jag inte sett svaret tidigare då jag ägnat kvällarna denna vecka helt åt att identifiera vilka förband som ingick i den amerikanska marinkårens stridsgrupper under 1980-talet.

Utav det jag sett från Marinen och Armén är jag personligen övertygad om det fanns gott om brister även inom dessa försvarsgrenar. (På ett annat forum läste jag vad Stellan Bojerud anser om arméns planeringsstrategi och det låter inte så smickrande.)

Jag (som lekman) har fått intrycket av att stabspiloternas (om uttrycket ursäktas) flygträning var något som kostade pengar utan att ge så mycket nytta (Den före detta flygföraren och senare SAS-piloten Roy Fröjdh beskriver i Guldvingen 2 att en av anledningen till AFT var att behålla flygtillägget och att skolflygplanen som användes till detta därför kallades för "sedelpressen".) men när du beskriver det som ett medel att behålla verklighetskontakt verkar det betydligt mer meningsfullt.

Det är säkert så att det går att förklara att man inte åtgärdade bristerna utan sekretessen. Jag har köpt årgångarna 1980-1992 av marinkårens tidning och något som slår mig när jag läser de gamla artiklarna är att man publicerade mycket som skulle ha hemligstämplats i Sverige. I brev till redaktionen förekommer också kritik av doktrin och av hur övningar genomförs och jag tror nog att en sådan öppenhet när det gäller upplevda brister i högre grad leder till att faktiska brister avhjälps.

När det gäller robot 04 så är det imponerande - jag tror inte att man räknade med samma effekt av en träff med den amerikanska roboten Harpoon.

Jag ser verkligen fram emot Lennart Anderssons bok om Första Flygeskadern
/Jakob

[Lars Sundin]

Jakob Wedman.

Svar på frågor från den 21 september mba ”Snabbare, Högre och Starkare”.

1. Allvarliga brister i ledning av sektorer och militärområden.


...
Ytterligare en möjlig orsak till Flygvapnets öppenhet, dvs att påtala brister och svagheter kan vara FV´s DA-system. Driftstörningsanmälanssystem infördes cirka 1965, genom att Riksåklagaren lät meddela alla domstolar att, ungefär så här, ”piloter som efter flyguppdrag frivilligt anmäler gjorde misstag, fel, under uppdraget skall gå fria från reprisalier”. Detta resulterade i en betydande öppen- och ärlighet som kom att prägla inte endast flygtjänst och piloter utan hela Flygvapnet. Detta öppnade alltså upp för att fokusera på brister och svagheter även i annat arbete, tex krigsstabernas utbildning, prövning och övning. (Tills idag har det inkommit cirka 105 000 driftstörningsanmälningar, ja just det etthundrafemtusen!.)
...

Bert

Ett förnämligt inlägg! Även om jag nu inte är så insatt i konsten att kriga eller har erfarenhet från FV minns jag dock att DA-systemet var allmänt omtalat i medierna på sin tid och jag försökte också i SFF Kronologi få in litet om detta, som jag tror betydde mycket för att reducera haverierna.

Lars S