Diagramflygning - tål Ni nåt mer?

[sommarsol]

Junkön & Seskarö T&R
I den här historien är jag kvar på flygbaskåren F 21, Kallax, Luleå. Den hade ännu inte blivit flottilj. Som framgått av tidigare historier, så blev jag inte så bundis med min chef Karl-Erik Nittve. Det får dock inte falla någon skugga på honom. Att det gick snett oss emellan beror till nittio procent på mig 5 procent på hans jädrans hickoryskidor och 5 procent på honom själv. Han kunde ju sagt något, för hur skulle jag kunna upptäcka hans skidor mitt i mörka natten långt uppi skogen intill Töre? Nog om detta.
Men det blev fler historier oss emellan. Eftersom jag flög ihop med min flyglärare (vi flög ihop på flera sätt!) på flygutbildningen på F 5 (jag gillade inte att bli jämförd med flugor, som vår flyglärare ansåg flyga betydligt bättre än vi aspiranter) blev jag överförd till stridsledningen och kom som sådan på L 20 att lyda under majoren Karl-Erik Nittve, en hejare, som framgångsrikt hade värvat lottor runt hela Norrbotten/Lappland. Det var ju för utbildning av ett tjugotal sådana uppe i obygden, som Nittve utsåg mig som ”frivillig”. Nog om detta också.
Nu var det så, att man i mitten/slutet av femtiotalet skulle gruppera (det hette så!) ett antal sur- plusradarstationer längs kusten mot Bottenviken, mot Finland och mot ryssen framför allt. Dom där PJ 21, som anläggningarna kallades, var egentligen engelska mobila enheter, men här i Sverige skulle de grupperas, det vill säga sättas upp nära nog fast monterade i det svenska urberget.
För att de skulle bli optimalt effektiva att upptäcka anflygande fi på långt håll på lågan över havet, så ville man veta, att de verkligen täckte och upptäckte allt – helst nära nog på havsytan ”för ryssen var inte att leka med” som man sa på den tiden, men det fick man inte säga.
De här radarstationerna jobbade med en höjdlob, med vilken man såg högt) och en låglob som visade hur det såg ut så lågt man kunde komma. Den växlade automatiskt mellan loberna – varann hög, varannan låg. Och för att man skulle få dem inställda att upptäcka så lågt som möjligt att förlägga den tänkta kontaktlinjen så långt som möjligt från svenska kusten, utförde man så kallade diagramflygningar.
Diagramflygningarna gick till så, att man flög med ett relativt långsamt flygplan, vars förare hade kontinuerlig talförbindelse med gubbarna på radarstationen, där man plottade, filmade PPI:t och hade sig.
Eftersom majoren Nittve flög lite då och då med kårens Sk 16 för att behålla flygtillägget, och eftersom det där med radarstationerna hörde till hans ansvarsområde, blev det han, som fick genomföra dessa diagramflygningar. Det låter som intressanta flygningar, men var ett dödens påfund.
Det fick jag erfara då jag under några flygningar tvingades följa med Nittve.
Under dessa flygningar satt vi ofta och resonerade för att kanske få lite bra kontakt oss emellan igen.
Han visste, att jag legat på flygskolan i Ljungbyhed nära ett halvt år, innan jag gav upp. Så bar det sig inte bättre än att plötsligt en dag fick jag besked av Nittve att jag skulle anmäla mig hos CF21, överste Svenow, en snäll människa. Det blev inte så mycket mer sagt än att jag skulle flyga en sväng med honom, för att han skulle kolla att allt stod rätt till, som han sa. Han berättade, då vi stövlade ut till en Sk 50 – dock ej gul, som jag var van vid – att man på Nittves begäran varit i kontakt med CF 5 för att få fram flygtimmar och lite annat om mig, så att jag under en femsex veckor skulle genomföra dessa diagramflygningar. Om han nu kunde ”godkänna” mig.
Nu behövde man inte längre ha några jädrans fallskärmar hängade i knävecken. Stolsitsarna var dock fortfarande utformade för att man skulle sitta på skärmen, men nu gällde i stället en rejäl ”kudde”, som man stoppade ner i stol-skålen. Flytväst var dock anbefallen, som man sa på den tiden. Vi flög nån timme. Förmodligen mest för att han skulle orientera mig inåt land och i skärgården utanför Kallax.
Så blev de så, att efter lite mindre än en vecka dök jag upp på en flygbasorder, som kortfattat sa, att fänrik Tingwall beordrats till tillfällig och begränsad flygtjänst för L 20 radargruppering direkt underställd chefen för L 20, major Karl-Erik Nittve. Det lät ju kul. Till en början. Det blev inte så kul.
Jag fick anmäla mig för de tekniska gubbar, som söderifrån kommit upp för att gruppera tre radarstationer. Vi skulle börja med Tranan (eller vad nu stationen skulle komma att heta). Under genomgången fick jag veta, att jag skulle flyga mellan Junkön lite utanför Kallax och Seskarö nära Haparanda. Och inte bara det. Jag skulle inledningsvis gå på 25 meters höjd, svänga 180° höger vid Seskarö och gå på parallellkurs sydvästvart. Och i höjd med Junkön återigen svänga vänster 180°. På så vis successivt skanna av flyghöjd 25 meter. Och ha kontinuerlig kontakt med radargubbarna.
I början av flygpasset såg dom mig, men så försvann jag och min tillfällige vän Urban Svart stundtals från skärmen. Då beordrades vi att gå upp till 50 meter och ligga där längs vår tröttande ban tills dom bad om än högre höjd. Det var ju så att ju närmare radarstationen jag flög, desto lägre flyghöjd såg dom mig på. Och det gällde för dem att ställa in radarantennerna så att de såg så långt som möjligt på så låg höjd som möjligt. Allt för att få kontaktpunkten så långt ut från svenska kusten som möjligt för att därigenom ge svenskt jakt möjlighet att hinna knäppa fi innan han kommit in över svenskt territorium. Enkelt, va?
Min första flygning var intressant. Att knalla ut till divisionen och kvittera ut ”sin” Sk 50 utan de allenarådande guldvingarna på högerbröstet kändes härligt. Men skenet kom att falna.
De åtföljande flygningarna blev bra exempel på tristess. Att åka fram och tillbaks, fram och tillbaks på i och för sig olika höjder under flera timmar blev mer och mer tråkigt. Plötsligt förstod jag varför majoren Nittve så gärna såg till att han blev av med uppgiften att diagramflyga för radarsnubbarna. Han fick igenom att jag skulle genomföra flygningarna. Fram och tillbaks. Fram och tillbaks. Nog om detta.
Så här efteråt har jag många gånger funderat, om det här var en väl uträknad hämnd från hans sida med tanke på vad jag gjort med hans förbaskade hickoryskidor. Men om det var så, så förblev det ett misslyckande för honom.
Jag blev snabbt medveten om, att det där med flygning inte var min cigarr. Framför allt inte med dödande diagramflygningar. Och efter lite över tio dagar var jag tillbaks med utbildning av lottor, vilket var betydligt mysigare än att skala som en spårvagn runt i Bottenhavet utan större mål framför sig. Flyga spårvagn?
Och lottor och annat skönt träffade man ju nästan varje kväll på Bodensia eller Statt i Luleå, där för övrigt min kusin Kurt var hovmästare. Men det är en helt annan historia. sting