33017
J 33
Typ: De Havilland D.H. 112 Venom NF 51
Tillverkad av De Havilland Aircraft company,Chester/Hatfield,Storbritannien
c/n:
Tillverkningsår: 1953
1953 Till F1 Kod F1-röd K, F1-blå A
1953-09-08 Godkänd
1953-09-22 Till CVV för modifieringsetapp 1.
1953-11-19 Åter till F1.
? Haveri på F1.Gick av banan vid taxning.Reparerad.
1960-10-24 Kasserad,fpl-typen utgår.
Gångtid: 730 timmar
33017, J 33
Moderator: Sven-Erik Jönsson
-
Bengt Ekbladh
Re: 33017, J 33
Lyckad Långglidning med 33017.
Kra säger::
54-11-02 33017 då 181 flygtim. och motor nr.5944 (127 tim) motorstopp, glidflygning till F1.
Läs mer här:
http://www.industristaden.se/
Halva sidan ned::
"" J33 Venom från den 2 november 1954:
Vi, min rotekamrat och jag med respektive navigatör, skulle genomföra en luftstridsövning under dager. På ca 9000 meters höjd i trakten av Falun blev allt dödstyst. Motorstopp! Motorn är ju flygplanets hjärta. Därför är det som musik för en pilot att höra motorljudet även om det kan vara störande för omgivningen. Jag kan försäkra att just den plötsliga tystnad som uppstår vid ett motorstopp är det tystaste som man som pilot kan uppleva. Det är närmast självklart att man blir rädd och genom tystnaden tyckte jag mig nästan höra eller i varje fall känna mina egna hjärtslag.
Reflexmässigt satte jag kursen mot hemmabasen F1. Jag lät flygplanet sjunka för att få gynnsammaste glidtal, d.v.s förlora så lite som möjligt i höjd och vinna så mycket som möjligt i distans. Jag rapporterade vår situation på radio till trafikledningen på F1 och vi fick genast "order" att snarast lämna flygplanet, då vi inte bedömdes kunna nå fram till Hässlö i det ganska dåliga vädret. Men det är lättare sagt än gjort att lämna ett flygplan som inte har katapultstol utan bara en trång lucka i kabin taket att ta sig ut igenom. Dessutom var vi ju två stycken. Som en skräckbild såg jag framför mig hur någon av oss eller kanske båda skulle fastna med fallskärmen i flygplanet och sedan bli hängande. Situationen var prekär och alla försök till återstartning var förgäves.
I detta ögonblick slog mig min navigatör på knät med handen och sa helt lugnt: "Det här klarar du!" Att uppleva att få ett sådant förtroende gjorde att jag växte med uppgiften och nästan glömde bort hur rädd jag var.
Radion var vår livlina, men jag visste att utan strömförsörjning skulle allt slockna efter ca 15 minuter. Det var med radions hjälp jag kunde få pejlingar från trafikledaren på F1. Utan detta skulle vi vara förlorade. Jag fortsatte att styra mot Hässlö, trots att vi fick nya uppmaningar att lämna flygplanet. Isbildning på flygplanet försvårade vårt läge, men vi fortsatte in i moln. Mina grundinstrument fungerade.
När vi nått fram över Hässlö låg vi fortfarande i moln på bara ett par hundra meters höjd utan att kunna se marken. Det svåraste återstod: att landa utan motor och med frontrutan täckt av is. Det är inte stor tolerans mellan framgång och katastrof i ett sådant läge. Vi lyckades landa utan vidare skador, dock inte på den permanenta banan. Min navigatör, Jack Carlsson, var hela tiden lugnet självt , något som hade stor betydelse för utgången av äventyret. Batteriströmmen höll dessutom i hela 22 minuter, vilket i sig var märkligt. Kanske hade Vår Herre hjälpt till lite med laddningen. Hur som haver blev det något av ett rekord för flygning med krigsflygplan utan motor. Men jag vill inte göra om det!""
Man kan även läsa om händelsen i J33 boken// M. Forslund sid 54...dock utan att ange vilket fpl. det var.
Kra anger kostnaden till 12500:-
Orsak verkar varit::Det var huvuddrevet i motorn som hade spruckit tvärt av och i sådana situationer är alla återstartningsförsök dömda att misslyckas.
Haveritillbudet var mycket uppmärksammat i pressen och någon kan säkert återge vad tex SE skrev?
33017 levde ju vidare som Lars skrev::1953-11-19 Åter till F1.
? Haveri på F1.Gick av banan vid taxning.Reparerad.
1960-10-24 Kasserad,fpl-typen utgår.
Besättningen var::Navigatör Jack Carlsson och piloten Sven-Olof Olson,
Kra säger::
54-11-02 33017 då 181 flygtim. och motor nr.5944 (127 tim) motorstopp, glidflygning till F1.
Läs mer här:
http://www.industristaden.se/
Halva sidan ned::
"" J33 Venom från den 2 november 1954:
Vi, min rotekamrat och jag med respektive navigatör, skulle genomföra en luftstridsövning under dager. På ca 9000 meters höjd i trakten av Falun blev allt dödstyst. Motorstopp! Motorn är ju flygplanets hjärta. Därför är det som musik för en pilot att höra motorljudet även om det kan vara störande för omgivningen. Jag kan försäkra att just den plötsliga tystnad som uppstår vid ett motorstopp är det tystaste som man som pilot kan uppleva. Det är närmast självklart att man blir rädd och genom tystnaden tyckte jag mig nästan höra eller i varje fall känna mina egna hjärtslag.
Reflexmässigt satte jag kursen mot hemmabasen F1. Jag lät flygplanet sjunka för att få gynnsammaste glidtal, d.v.s förlora så lite som möjligt i höjd och vinna så mycket som möjligt i distans. Jag rapporterade vår situation på radio till trafikledningen på F1 och vi fick genast "order" att snarast lämna flygplanet, då vi inte bedömdes kunna nå fram till Hässlö i det ganska dåliga vädret. Men det är lättare sagt än gjort att lämna ett flygplan som inte har katapultstol utan bara en trång lucka i kabin taket att ta sig ut igenom. Dessutom var vi ju två stycken. Som en skräckbild såg jag framför mig hur någon av oss eller kanske båda skulle fastna med fallskärmen i flygplanet och sedan bli hängande. Situationen var prekär och alla försök till återstartning var förgäves.
I detta ögonblick slog mig min navigatör på knät med handen och sa helt lugnt: "Det här klarar du!" Att uppleva att få ett sådant förtroende gjorde att jag växte med uppgiften och nästan glömde bort hur rädd jag var.
Radion var vår livlina, men jag visste att utan strömförsörjning skulle allt slockna efter ca 15 minuter. Det var med radions hjälp jag kunde få pejlingar från trafikledaren på F1. Utan detta skulle vi vara förlorade. Jag fortsatte att styra mot Hässlö, trots att vi fick nya uppmaningar att lämna flygplanet. Isbildning på flygplanet försvårade vårt läge, men vi fortsatte in i moln. Mina grundinstrument fungerade.
När vi nått fram över Hässlö låg vi fortfarande i moln på bara ett par hundra meters höjd utan att kunna se marken. Det svåraste återstod: att landa utan motor och med frontrutan täckt av is. Det är inte stor tolerans mellan framgång och katastrof i ett sådant läge. Vi lyckades landa utan vidare skador, dock inte på den permanenta banan. Min navigatör, Jack Carlsson, var hela tiden lugnet självt , något som hade stor betydelse för utgången av äventyret. Batteriströmmen höll dessutom i hela 22 minuter, vilket i sig var märkligt. Kanske hade Vår Herre hjälpt till lite med laddningen. Hur som haver blev det något av ett rekord för flygning med krigsflygplan utan motor. Men jag vill inte göra om det!""
Man kan även läsa om händelsen i J33 boken// M. Forslund sid 54...dock utan att ange vilket fpl. det var.
Kra anger kostnaden till 12500:-
Orsak verkar varit::Det var huvuddrevet i motorn som hade spruckit tvärt av och i sådana situationer är alla återstartningsförsök dömda att misslyckas.
Haveritillbudet var mycket uppmärksammat i pressen och någon kan säkert återge vad tex SE skrev?
33017 levde ju vidare som Lars skrev::1953-11-19 Åter till F1.
? Haveri på F1.Gick av banan vid taxning.Reparerad.
1960-10-24 Kasserad,fpl-typen utgår.
Besättningen var::Navigatör Jack Carlsson och piloten Sven-Olof Olson,