18155
B 18A
S 18A
Typ SAAB 18
Tillverkare: Svenska Aeroplan AB, Linköping
Tillverkningsnummer:
Levererat till F 1 1945-01-15, Motorer typ STWC3 nr (V) 1243, nr (H) 1225
Godkänt 1945-01-30
Märkning enligt fo nr A 65 daterad 1944-12-41 gällande från och med 1945-05-01.
Ommärkning fick ske tidigare enligt flottiljchefs (motsvarande) bestämmande.
Överlämnat till F 14 1945-05-02 som lån
Återlämnat till F 1 1945-12-14
Överlämnat till F 11 1947-01-31
Märkning 11-55
Till F 21 flottiljverkstad för liten översyn, motorbyte.
Påbörjad 1948-08-02.
Klar 1949-02-21
Till CVV för modifiering, bl a stjärtförstärkning, installation av Fr VII.
Påbörjad 1950-04-28
Modifiering klar 1950-06-26
Klart för leverans 1950-08-03
Fpl hämtat 1950-08-07
Till CVV för liten översyn.
Påbörjad 1951-11-22 (?).
Klar 1952-02-21
Totalhaveri 1953-06-25 6 km sydsydost Björsäter kyrka
Total gångtid 932 tim, efter LF 190 tim.
Motorer typ STWC3 nr V 1027. Total gångtid 611 tim, efter SM 323 tim. nr H 1182. Total gångtid 508 tim, efter SM 333 tim.
Besättningen ff vicekorpral Sven Olof Evert Karlsson (GFSU:1). Kontusionssår på framsidan av höger knä med partiell avslitning av senan till lårmuskeln och perforation in i leden. Multipla kontusionssår på båda händerna, båda underbenen och ansiktet. Fsig furir Carlssom, FFSU. Kontusionssår i pannan och hårfästet.
Kort sammanfattning över händelseförloppet
Ff har under lågflygning kört slut på bränslet i baktankarna med motorstopp som följd. Fpl totalhavererade i skogen 6 km sydsydost Björsäter kyrka.
Sannolikt händelseförlopp och utlåtande
Karlsson har, efter det han nått 500 m höjd, kopplat in baktankarna (omkring kl 0940). Han har då och då kontrollerat bränslemängden, men i och med att han efter c:a 60 min påbörjat lågflygningsövningen har han tydligen varit så upptagen av höjdhållning och navigering att han glömt kontrollera bränslemängden under den kritiska tidsperioden, d v s när bränslet i baktankarna börjat taga slut. Omkring kl 1112 (efter c:a 1 tim 32 min flygning med baktankarna inkopplade) har bränslet varit förbrukat och motorerna stoppat med mycket litet tidsmellanrum (10-12 sek). Karlsson har härvid kopplat in först den ena framtanken (troligen höger) och då den andra motorn även stannade jämväl framtanken till denna. Tankpumpströmställaren har Karlsson slagit till vid inkoppling för den först stannade motorn. P g a låg flyghöjd och i flygriktningen stigande terräng (c:a 60 m) och relativ låg motor effekt (62 cm Hg, 2050 v/min) och därmed relativt låg överskottsfart, har den tid som stått Karlsson till förfogande att åter få igång motorerna, endast varit 20-30 sek. Flygplanet har därför 20-30 sek efter första motorstoppet varit nere i trädtoppshöjd. Karlsson har ”hållit upp” fpl så länge som möjligt och därvid troligen vikit sig åt höger i samband med första kontakten med trädtopparna. Fpl har fortsatt med höger vinge skärande nedåt. Det har gjort en c:a 100 m lång och 4 meter bred gata i skogen (55 träd har brutits). Höger vingspets har efter c:a 60 m tagit i marken och fpl har hjulat runt och vänt sig c:a 150°. Nosen har under färden genom skogen slagits bort och båda motorerna samt bakkroppen slitits av då fpl hjulade runt.
Kasserat 1953-08-07 med motorer typ STWC3 nr 1027, 1182
18155 B 18A, S 18A
Moderator: Sven-Erik Jönsson
-
Bengt Ekbladh
Re: 18155 B 18A, S 18A
18155 B 18A, S 18A.
…
Läs vad Björsäters sockenbok nr 3 och via FB skriver::
Om Totalhaveriet 1953-06-25 6 km sydsydost Björsäter kyrka......Och att det saknas i B 18 boken sid 126...
...
Följande artikel är hämtad ur Björsäters sockenbok nr 3. Den bygger på minnesanteckningar av Roland Carlsson, som var signalist på det förolyckade planet.
Det andra haveriet inträffade den 25 juni 1953, också det på Högbodas marker.
Det var spaningsversionen av SAAB:s tvåmotoriga bombflygplan B 18, kallat S 18, som under
lågflygningsövning gick ner i skogen och plöjde upp en 100 m lång och 4 m bred gata.
Flygplanet, som kom från F 11 i Nyköping, blev helt ramponerat. Mirakulöst nog kunde de två besättningsmännen kravla sig ut ur vraket utan
livshotande skador.
Piloten hette Sven-Olof Karlsson, kallad Lillkalle, och var endast 19 år. Signalist var Roland Carlsson, som vid olyckstillfället var 23 år.
Man hade övat i Västervikstrakten och var på
hemväg. Utkomna över Risten stannade först den ena motorn, sedan den andra. Framför dem fanns bara skog.
Vid nedslaget slogs bägge medvetslösa.
Vi låter Roland Carlsson berätta: "Hur länge vi är medvetslösa vet jag inte. Jag vaknar till liv och konstaterar att jag lever och är
förhållandevis helskinnad. Men vad har hänt med
Lillkalle på andra sidan den pansarplåt, som skiljer våra sittplatser åt? Vågar jag titta?
Jo, jag tittar och ser ett blodigt huvud, som rör på sig och hör Lillkalle snyftande säga: Vad
har jag gjort, vad har jag gjort?
Lillkalle hade skadat knäet och kunde inte gå, så jag fick bära bort honom från vraket,
som kunde explodera när som helst. Efter att ha plåstrat om Lillkalle, så gott det lät sig
göras, begav jag mig av för att kalla på hjälp.
Efter ett tag kom jag fram till Högboda och höll på att skrämma slag på husfrun, blodig som jag var.
Jag bad att få låna telefonen, men den var utslagen efter ett åskväder dagen innan. Gårdens bil ställdes till mitt förfogande
och jag åkte tillbaka mot olycksplatsen. Väl där kom gårdens slåtterlag bärandes på
Lillkalle. Vår tanke var att nu vi skulle köra med bilen till Linköpings lasarett, men
en i slåtterlaget (Edvard i Rosendal, förf. anm.) omtalade att han hade en bil som var ombyggd till ambulans.
Den s.k. ambulansen var inget annat än en vanlig bil, rätt så skruttig, där man tagit bort baksätet och lagt in en halmmadrass istället.
Lillkalle lades på madrassen och
färden mot Linköping startade. I Björsäter var vi tvungna att tanka.
Vi tänkte använda signalhornet som sirén, men det fungerande inte. Inne i Linköping lutade jag mig ut genom fönstret och
ropade och skrek för full hals för att påkalla fri väg."
Efter omplåstring fick bägge åka tillbaka till F 11 samma kväll.
Haveriet berodde på att de främre vingtankarna inte var inkopplade, så bränslet tog slut.
Det blev inga efterräkningar för Sven-Olof Karlsson, han var elev med liten flygerfarenhet och detta var hans första lågflygning
utan lärare. Båda återgick snart i tjänst och flög tillsammans flera gånger i fortsättningen.
Läs och jämför vad Leif skrev...kommentar?...
…
Läs vad Björsäters sockenbok nr 3 och via FB skriver::
Om Totalhaveriet 1953-06-25 6 km sydsydost Björsäter kyrka......Och att det saknas i B 18 boken sid 126...
...
Följande artikel är hämtad ur Björsäters sockenbok nr 3. Den bygger på minnesanteckningar av Roland Carlsson, som var signalist på det förolyckade planet.
Det andra haveriet inträffade den 25 juni 1953, också det på Högbodas marker.
Det var spaningsversionen av SAAB:s tvåmotoriga bombflygplan B 18, kallat S 18, som under
lågflygningsövning gick ner i skogen och plöjde upp en 100 m lång och 4 m bred gata.
Flygplanet, som kom från F 11 i Nyköping, blev helt ramponerat. Mirakulöst nog kunde de två besättningsmännen kravla sig ut ur vraket utan
livshotande skador.
Piloten hette Sven-Olof Karlsson, kallad Lillkalle, och var endast 19 år. Signalist var Roland Carlsson, som vid olyckstillfället var 23 år.
Man hade övat i Västervikstrakten och var på
hemväg. Utkomna över Risten stannade först den ena motorn, sedan den andra. Framför dem fanns bara skog.
Vid nedslaget slogs bägge medvetslösa.
Vi låter Roland Carlsson berätta: "Hur länge vi är medvetslösa vet jag inte. Jag vaknar till liv och konstaterar att jag lever och är
förhållandevis helskinnad. Men vad har hänt med
Lillkalle på andra sidan den pansarplåt, som skiljer våra sittplatser åt? Vågar jag titta?
Jo, jag tittar och ser ett blodigt huvud, som rör på sig och hör Lillkalle snyftande säga: Vad
har jag gjort, vad har jag gjort?
Lillkalle hade skadat knäet och kunde inte gå, så jag fick bära bort honom från vraket,
som kunde explodera när som helst. Efter att ha plåstrat om Lillkalle, så gott det lät sig
göras, begav jag mig av för att kalla på hjälp.
Efter ett tag kom jag fram till Högboda och höll på att skrämma slag på husfrun, blodig som jag var.
Jag bad att få låna telefonen, men den var utslagen efter ett åskväder dagen innan. Gårdens bil ställdes till mitt förfogande
och jag åkte tillbaka mot olycksplatsen. Väl där kom gårdens slåtterlag bärandes på
Lillkalle. Vår tanke var att nu vi skulle köra med bilen till Linköpings lasarett, men
en i slåtterlaget (Edvard i Rosendal, förf. anm.) omtalade att han hade en bil som var ombyggd till ambulans.
Den s.k. ambulansen var inget annat än en vanlig bil, rätt så skruttig, där man tagit bort baksätet och lagt in en halmmadrass istället.
Lillkalle lades på madrassen och
färden mot Linköping startade. I Björsäter var vi tvungna att tanka.
Vi tänkte använda signalhornet som sirén, men det fungerande inte. Inne i Linköping lutade jag mig ut genom fönstret och
ropade och skrek för full hals för att påkalla fri väg."
Efter omplåstring fick bägge åka tillbaka till F 11 samma kväll.
Haveriet berodde på att de främre vingtankarna inte var inkopplade, så bränslet tog slut.
Det blev inga efterräkningar för Sven-Olof Karlsson, han var elev med liten flygerfarenhet och detta var hans första lågflygning
utan lärare. Båda återgick snart i tjänst och flög tillsammans flera gånger i fortsättningen.
Läs och jämför vad Leif skrev...kommentar?...