SPANINGSBALLONGER UNDER KALLA KRIGET

[ing]

Den 29 mars var det Världspremiär på utställningen om Spaningsballonger under Kalla Kriget på F 11 museum. Efter god lokal publicitet dök ett par hundra personer upp under söndag em och kunde se ett 30-tal föremål och modeller. Besökarna kunde informera sig om hur USA 1956 startade en ballong-offensiv med syfte att med spaningskameror kartlägga Sovjet och Kina - båda dessa länder var ju hermetiskt tillslutna under kalla kriget. En väldigt kort sammanfattning av utställningen följer:

Den politiska spänningen ökade kraftigt under slutet av 40-talet och början av 50-talet (Prag-kuppen, Berlin-blockaden, Korea-kriget, Sovjets atomprov, DC-3 /Catalina-affären etc. I det läget aktiverade USA 1956 i januari spanings-programmet "Moby Dick". Det innebar en massiv uppsändning från 5 platser i Europa av ballonger, med speciellt utvecklade snedbildskameror, som drev med jetströmmarna från väster mot öst. Planen innebar att plocka upp kamerakapsel och film i luften eller i vattnet, efter att ballongerna släppt kamerorna i fallskärm över Stilla Havet. Satsningen var enorm - 2 800 ballonger producerades och 3.200 man tränades i flera år för att programmet skulle fungera. I Asien baserades 49 specialutrustade C-119J på 6 baser och 10 radiopejlingsbaser upprättades för att fånga upp kamerorna med sin dyrbara last.
Från Gardermoen sändes 32 spaningsballonger upp under Jan-Feb 1956. 4 av dessa hamnade i mellansverige p gr av fel i styrsystemet och en av dessa slog i januari 1956 ned på Yngarens is, bara kilometer från F 11s Skavsta-fältet ! FOA tog snabbt hand om kamerakapsel och kontrollbox och analyserade i detalj spaningssystemet. När Sovjet avslöjade ballong-intrången i februari hade FOA redan en god bild av ballong-kampanjen. Protestnoter från öststaterna följde och ballong-uppsändningarna upphörde i början av mars efter att 448 ballonger sänts upp.
Trots den korta tiden och att bara 16% av planerade ballonger sänts upp, lyckades i alla fall USA att fotografera 8% av Sovjets och Kinas yta, och ökade därmed sin kunskap om det stängda öst-blocket. Några bilder över Sverige togs ej eftersom kamerorna var tidsinställda till passage av Östersjön. Uppmärksamheten i svenska tidningar och observationer av "himlafenomen" var dock stor och även Sverige protesterade hos norrmännen och USA om denna
"fara för luftfarten" som ballongerna utgjorde.
Stora delar av fyndet på Yngarens is 1956 finns nu att beskåda på F11 museum, öppet sista söndagen i varje månad och för grupper efter överenskommelse 0155/218834. (Se också artikel i SFT 1/09)

Trots mycken forskning återstår några frågor, bl a vilken fallhastighet som kamerapaketet hade när fallskärmarna utlöst? Det var 5 st sammankopplade skärmar om vardera 9 meters diameter som under nedfärden bar upp kamerakapsel och kontrollbox. Dessa hade tillsammans en vikt av ca 180 kg. Kan någon beräkna fallhastigheten, vilken det upphämtade planet fick rikta in sig mot? Det skulle vara intressant bl.a.för att bedöma svårighetsgraden för piloten i C-119 !

[Lars Sundin]

Det finns väldigt mycket på webben om "Moby Dick" och liknande projekt. Jag skulle gissa att fallhastigheten var låg, lägre än för en vanlig "människo-fallskärm". Det verkar som infångningen gjordes på ca 6000 meters höjd. Jag antar man hade pejlhjälpmedel att sikta rätt; det finns intressanta antenner i nosen på planet. Eventuellt kom dessa dock först senare när det gällde att plocka ned satellitkapslar från omloppsbana i rymden.

Jag tror bilden på http://www.flightglobal.com/pdfarchive/ ... 00680.html är tillämpbar även för ballongkamerahämtning.

Denna berättelse på http://www.time.com/time/magazine/artic ... hix-sphere kan ge en vink om fallhastigheten (det gäller här en satellitkapsel):Dead Ahead. Four minutes after Discoverer's capsule dropped back toward earth at an electronic command. Captain Mitchell picked up radio signals and spotted its brightly colored parachute, dead ahead at 16,000 ft. Under his fuselage, in an inverted V, hung twin 38-ft. booms; between them, trapeze—fashion, stretched a nylon rope and a grappling hook with which Mitchell hoped to foul the cords of Discoverer's parachute, snag its canopy. Winch operators would then take over, reel the dangling capsule into the plane. At 12,000 ft. Mitchell made a pass—and missed by a breathtaking 6 in. The parachute continued its float down. Mitchell made another pass at it at 10,000 ft., but brought his Cng in too high. He wheeled back for a third try, which he knew must be his last. At 8,500 ft. Mitchell carefully made his final pass, heard a crewman shout: "That's it. You've got hold of it."

På http://www.ruudleeuw.com/c119-info.htm tipsas om en bok (finns mycket annat intressant på denna sajt): A pole handler helped deploy the poles, ropes and hooks from a C-119J to catch the packages released from balloons that had traveled over Russia during the Cold War. This was the "Moby Dick Project". The book which has a very good description of this work is "The Moby Dick Project" by Curtis Peebles published in 1991 by Smithsonian Institution Press. " Chuck Dillner

"I princip" en enkel uppgift där "målet" rörde sig med konstant kurs och fart. Det svåra var väl att få träning (man hade ju inga simulatorer på den tiden) på uppgiften samt att ha bra sikten (bl a denna pejl eller radar). Kanske en C-119 på 6000 meters höjd inte är så villig att gå dit man vill.

Kommer att tänka på en berättelse av en S 29C-förare som "flög ned" en spionballong över Tornedalen.


Lars S

[ing]

Tack Lars,
för kommentar och site-adresser. Ja, Moby Dick-boken av Curtis Peebles (f.ö. forskare på Dryden-basen i Mojave för NASA) har varit en bra källa för information om projektet. Men detaljer som fallhastighet kom han aldrig in på.
Av en bild jag sett satt 4 skärmar tillsammans i 4-klöver form med en dragskärm som drog ut de 4 ovanpå.
Kvadratmeter-mässigt blir kupolerna då 63,6 m2 vardera, så att 4 skärmar är 254 m2 och inkl dragskärm 318 m2.
Vad kan det betyda i fallhastighet på en last av 180 kg ?? Har vi några fallskärmshoppare som läser detta ??

Stieg Ingvarsson

[Calle W]

Hej!
Med antagandet att en fallskärm har en luftmotståndskoefficient på 1.5 blir den slutliga fallhastigheten ungefär 2.5 m/s.

Mvh/ Calle

[Lars Sundin]

Jag hann inte inte räkna, är litet räkne-ovan. Hann bara hitta en fallskärms motståndskofficient i ett kompendium från Lund i strömningslära på webben. Fallhastigheten är väl någon meter/s högre på aktuella höjder än på marknivå.

Hittade på Youtube en filmbit som visar hur man hämtar hem en filmkapsel från en Discoverer-satellit i augusti 1960. En mycket liknande teknik skulle jag tro. Bl a ser man hur fallskärmen "dras ihop" när ekipaget fastnat i snaran, och därigenom inte bromsar flygplanet. Ser ut som kapseln bärs av en enda skärm samt att det spelas ut mycket lina innan man får kapsel och skärm med sig. Fordrar nog viss vana/knep/hjälpmedel för att komma rätt i höjd. Sägs vara den andra lyckade hämtningen men besättningarna hade väl vana att ta ned kapslar inom projekt "Moby Dick" fast det talade man kanske inte öppet om då.

Se http://www.youtube.com/watch?v=9jOGicfF_vQ

Hittar i en krönika för 19 augusti 1960: Second time a manmade object was recovered intact from earth orbit and the first midair recovery of an object from space, when USAF C-119 transport snared the 300-pound capsule of DISCOVERER XIV at 10,000 feet, Capt. H. F. Mitchell (USAF) as pilot of the C-119.

Lars S

[Calle W]

Hej!
På 6000 meter är luftens densitet ungefär 1/3 av den på marknivå. Fallhastigheten blir då, som Lars påpekade, högre nämligen 4.3 m/s.
Calle