Hej igen, Gänget!
För att ställa saker och ting på sin s k spets bifogar jag här – helt felaktigt och provocerande – en historia, som bivit uppskattad av fler än en.Men i vilken av dagens "lådor" skulle den ha passat? Absolut inte här på allmän plats! Vad sågs? Jag lovar att lyfta ur den då den gjort sin tjänst! Sture Tingwall
Junkön & Seskarö
I den här historien är vi kvar på flygbaskåren F 21, Kallax, Luleå. Den hade ännu inte blivit flottilj. Som framgått av tidigare historier, så blev jag inte så bundis med min chef Karl-Erik Nittve. Det får dock inte falla någon skugga på honom. Att det gick snett oss emellan beror till nittio procent på mig 5 procent på hans jädrans hickoryskidor och 5 procent på honom själv. Han kunde ju sagt något, för hur skulle jag kunna upptäcka hans skidor mitt i mörka natten långt uppi skogen intill Töre? Nog om detta. Och då jag voltade med Duetten blev det bara mittendelarna kvar av hans skidor. Som han fått i present av sin personal.
Men det blev fler historier oss emellan. Eftersom jag slinsat från flygutbildningen på F 5 (jag ville inte bli jämförd med flugor, som vår flyglärare ansåg flyga betydligt bättre än oss aspiranter) blev jag överförd till stridsledningen och kom som sådan på L 20 att lyda under majoren Nittve, som framgångsrikt hade värvat lottor runt hela Norrbotten/Lappland.
Det var ju för utbildning av ett tjugotal sådana, som Nittve utsåg mig som ”frivillig”. Nog om detta också.
Nu var det så, att man i mitten/slutet av femtio-talet skulle gruppera (det hette så då!) ett antal surplusradarstationer längs kusten mot Bottenviken, mot Finland och mot ryssen framför allt.
Dom där PJ 21, som anläggningarna kallades, var egentligen engelska mobila enheter, men här i Sverige skulle de grupperas, det vill säga sättas upp nära nog fast monterade i det svenska urberget.
För att de skulle bli optimalt effektiva att upptäcka anflygande fi på långt håll på lågan över havet, så ville man veta, att de verkligen täckte och upptäckte allt – helst nära nog på havsytan ”för ryssen var inte att leka med” som man sa på den tiden, men det fick man inte säga.
De här radarstationerna jobbade med en höjd-lob, med vilken man såg högt och en låglob som visade hur det såg ut så lågt man kunde komma. De växlade automatiskt mellan loberna – varann högt, varannan lågt. Och för att man skulle få dem inställda att se så lågt som möjligt att förlägga den tänkta kontaktlinjen så långt som möjligt från svenska kusten, utförde man så kallade diagram-flygningar. Rysken skulle ju anfalla på lågan. Men det fick man inte säga.
Diagramflygningarna gick till så, att man flög med ett relativt långsamt flygplan, vars förare hade kontinuerlig talförbindelse med gubbarna på radarstationen, där man plottade och hade sig.
Eftersom majoren Nittve flög lite då och då med kårens Sk 16 för att behålla flygtillägget, och eftersom det där med radarstationerna hörde till hans ansvarsområde, blev det han, som fick genomföra dessa diagramflygningar.
Det låter som intressanta flygningar, men var ett dödens påfund. Det fick jag erfara då jag under några flygningar tvingades följa med Nittve.
Under dessa flygningar satt vi ofta och resonerade för att kanske få lite bättre kontakt oss emellan igen. Han visste, att jag legat på flygskolan i Ljungbyhed.
Så bar det sig inte bättre, än att plötsligt en dag fick jag besked av Nittve att jag skulle anmäla mig hos Chefen, överste Svenow, en snäll människa. Det blev inte så mycket mer sagt än att jag skulle flyga en sväng med honom, för att han skulle kolla att allt stod rätt till, som han sa.
Han berättade, då vi stövlade ut till en Sk 50 – dock ej gul, som jag var van vid – att man på Nittves begäran varit i kontakt med F 5 för att få fram flygtimmar och lite annat om mig, så att jag under femsex veckor skulle genomföra dessa diagram-flygningar. Om han nu kunde ”godkänna” mig. Det var därför jag skulle flyga med honom. Eller han med mig.
Nu behövde man inte längre ha några jädrans fallskärmar hängade i knävecken. Stolsitsarna var dock fortfarande utformade för att man skulle sitta på skärmen, men nu gällde i stället en rejäl ”kudde”, som man stoppade ner i stol-skålen. Flytväst var dock anbefallen, som man sa på den tiden. Vi flög nån timme. Förmodligen mest för att han skulle orientera mig inåt land och i skärgården utanför Kallax.
Så blev de så, att efter lite mindre än en vecka dök jag upp på en flottiljorder, som kortfattat sa, att fänrik Tingwall beordrats till tillfällig flygtjänst för L 20 radargruppering direkt underställd chefen för L 20, major Karl-Erik Nittve. Det lät ju kul. Till en början. Det blev inte så kul.
Jag fick anmäla mig för de tekniska gubbar, som söderifrån kommit upp för att gruppera tre radarstationer. Vi skulle börja med Tranan (eller vad nu stationen skulle komma att heta).
Under genomgången fick jag veta, att jag skulle flyga mellan Junkön lite utanför Kallax och Seskarö nära Haparanda. Och inte bara det. Jag skulle inledningsvis gå på 25 meters höjd, svänga 180° höger vid Seskarö och gå på parallellkurs sydvästvart.
Och i höjd med Junkön återigen svänga vänster 180°. På så vis successivt skanna av flyghöjd 25 meter. Och ha kontinuerlig kontakt med radar-gubbarna.
I början av flygpasset såg dom mig, men så försvann Tingwall stundtals från skärmen. Då kom ordern att gå upp till 50 meter och ligga där tills dom bad om än högre höjd. Det var ju så att ju närmare radarstationen jag flög, desto lägre flyg-höjd såg dom mig på.
Och det gällde för dem att ställa in radarantennerna så att de såg så långt som möjligt på så låg höjd som möjligt. Allt för att få kontaktpunkten så långt från svenska kusten som möjligt för att därigenom ge svenskt jakt möjlighet att hinna knäppa fi innan han kommit in över svenskt territorium. Enkelt, va?
Min första flygning för dem var intressant. Att knalla ut till divisionen och kvittera ut ”sin” Sk 50 utan de allrådande guldvingarna på högerbröstet kändes härligt. Men skenet kom att falna.
De åtföljande flygningarna blev bra exempel på tristess. Att åka fram och tillbaks, fram och tillbaks på i och för sig olika höjder under flera timmar blev mer och mer tråkigt. Plötsligt förstod jag varför majoren Nittve så gärna såg till att han blev av med uppgiften att diagramflyga för radarsnubbarna. Han såg till att jag skulle genomföra flygningarna. Nog om detta.
Så här efteråt har jag många gånger funderat, om det här var en väl uträknad hämnd från hans sida med tanke på vad jag gjort med hans förbaskade hickoryskidor. Men om det var så, så förblev det ett misslyckande för honom.
Jag blev snabbt medveten om, att det där med flygning inte var min cigarr. Och efter lite över tio dagar var jag tillbaks med utbildning av lottor, vilket var betydligt mysigare än att skala runt i Bottenhavet utan större mål framför sig.
Och lottor och annat skönt träffade man ju varje kväll nästan på Bodensia eller Statt i Luleå, där för övrigt min kusin Kurt var hovmästare. Och där fann jag min första fru – en flyglotta. Men det är en helt annan historia.
Hur livar vi upp forumet?
Moderator: Sven-Erik Jönsson
Re: Hur livar vi upp forumet? – så här kanske?!
Det är ju mycket möjligt att man skulle kunna 'klämma' ned den här fina texten i någon annan 'låda' än forumets allmänna del! Men jag frågar mig i så fall till vilken nytta och varför det alls skulle vara nödvändigt? Det är ju ett alldeles lysande exempel på svensk militär flyghistoria som presteras här av Sture T, signaturen 'sommarsol', och som jag läst med största intresse.sommarsol skrev:Hej igen, Gänget!
För att ställa saker och ting på sin s k spets bifogar jag här – helt felaktigt och provocerande – en historia, som bivit uppskattad av fler än en.Men i vilken av dagens "lådor" skulle den ha passat? Absolut inte här på allmän plats! Vad sågs? Jag lovar att lyfta ur den då den gjort sin tjänst! Sture Tingwall
Junkön & Seskarö
I den här historien är vi kvar på flygbaskåren F 21, Kallax, Luleå. Den hade ännu inte blivit flottilj. Som framgått av tidigare historier, så blev jag inte så bundis med min chef Karl-Erik Nittve. Det får dock inte falla någon skugga på honom. Att det gick snett oss emellan beror till nittio procent på mig 5 procent på hans jädrans hickoryskidor och 5 procent på honom själv. Han kunde ju sagt något, för hur skulle jag kunna upptäcka hans skidor mitt i mörka natten långt uppi skogen intill Töre? Nog om detta. Och då jag voltade med Duetten blev det bara mittendelarna kvar av hans skidor. Som han fått i present av sin personal.
Men det blev fler historier oss emellan. Eftersom jag slinsat från flygutbildningen på F 5 (jag ville inte bli jämförd med flugor, som vår flyglärare ansåg flyga betydligt bättre än oss aspiranter) blev jag överförd till stridsledningen och kom som sådan på L 20 att lyda under majoren Nittve, som framgångsrikt hade värvat lottor runt hela Norrbotten/Lappland.
Det var ju för utbildning av ett tjugotal sådana, som Nittve utsåg mig som ”frivillig”. Nog om detta också.
Nu var det så, att man i mitten/slutet av femtio-talet skulle gruppera (det hette så då!) ett antal surplusradarstationer längs kusten mot Bottenviken, mot Finland och mot ryssen framför allt.
Dom där PJ 21, som anläggningarna kallades, var egentligen engelska mobila enheter, men här i Sverige skulle de grupperas, det vill säga sättas upp nära nog fast monterade i det svenska urberget.
För att de skulle bli optimalt effektiva att upptäcka anflygande fi på långt håll på lågan över havet, så ville man veta, att de verkligen täckte och upptäckte allt – helst nära nog på havsytan ”för ryssen var inte att leka med” som man sa på den tiden, men det fick man inte säga.
De här radarstationerna jobbade med en höjd-lob, med vilken man såg högt och en låglob som visade hur det såg ut så lågt man kunde komma. De växlade automatiskt mellan loberna – varann högt, varannan lågt. Och för att man skulle få dem inställda att se så lågt som möjligt att förlägga den tänkta kontaktlinjen så långt som möjligt från svenska kusten, utförde man så kallade diagram-flygningar. Rysken skulle ju anfalla på lågan. Men det fick man inte säga.
Diagramflygningarna gick till så, att man flög med ett relativt långsamt flygplan, vars förare hade kontinuerlig talförbindelse med gubbarna på radarstationen, där man plottade och hade sig.
Eftersom majoren Nittve flög lite då och då med kårens Sk 16 för att behålla flygtillägget, och eftersom det där med radarstationerna hörde till hans ansvarsområde, blev det han, som fick genomföra dessa diagramflygningar.
Det låter som intressanta flygningar, men var ett dödens påfund. Det fick jag erfara då jag under några flygningar tvingades följa med Nittve.
Under dessa flygningar satt vi ofta och resonerade för att kanske få lite bättre kontakt oss emellan igen. Han visste, att jag legat på flygskolan i Ljungbyhed.
Så bar det sig inte bättre, än att plötsligt en dag fick jag besked av Nittve att jag skulle anmäla mig hos Chefen, överste Svenow, en snäll människa. Det blev inte så mycket mer sagt än att jag skulle flyga en sväng med honom, för att han skulle kolla att allt stod rätt till, som han sa.
Han berättade, då vi stövlade ut till en Sk 50 – dock ej gul, som jag var van vid – att man på Nittves begäran varit i kontakt med F 5 för att få fram flygtimmar och lite annat om mig, så att jag under femsex veckor skulle genomföra dessa diagram-flygningar. Om han nu kunde ”godkänna” mig. Det var därför jag skulle flyga med honom. Eller han med mig.
Nu behövde man inte längre ha några jädrans fallskärmar hängade i knävecken. Stolsitsarna var dock fortfarande utformade för att man skulle sitta på skärmen, men nu gällde i stället en rejäl ”kudde”, som man stoppade ner i stol-skålen. Flytväst var dock anbefallen, som man sa på den tiden. Vi flög nån timme. Förmodligen mest för att han skulle orientera mig inåt land och i skärgården utanför Kallax.
Så blev de så, att efter lite mindre än en vecka dök jag upp på en flottiljorder, som kortfattat sa, att fänrik Tingwall beordrats till tillfällig flygtjänst för L 20 radargruppering direkt underställd chefen för L 20, major Karl-Erik Nittve. Det lät ju kul. Till en början. Det blev inte så kul.
Jag fick anmäla mig för de tekniska gubbar, som söderifrån kommit upp för att gruppera tre radarstationer. Vi skulle börja med Tranan (eller vad nu stationen skulle komma att heta).
Under genomgången fick jag veta, att jag skulle flyga mellan Junkön lite utanför Kallax och Seskarö nära Haparanda. Och inte bara det. Jag skulle inledningsvis gå på 25 meters höjd, svänga 180° höger vid Seskarö och gå på parallellkurs sydvästvart.
Och i höjd med Junkön återigen svänga vänster 180°. På så vis successivt skanna av flyghöjd 25 meter. Och ha kontinuerlig kontakt med radar-gubbarna.
I början av flygpasset såg dom mig, men så försvann Tingwall stundtals från skärmen. Då kom ordern att gå upp till 50 meter och ligga där tills dom bad om än högre höjd. Det var ju så att ju närmare radarstationen jag flög, desto lägre flyg-höjd såg dom mig på.
Och det gällde för dem att ställa in radarantennerna så att de såg så långt som möjligt på så låg höjd som möjligt. Allt för att få kontaktpunkten så långt från svenska kusten som möjligt för att därigenom ge svenskt jakt möjlighet att hinna knäppa fi innan han kommit in över svenskt territorium. Enkelt, va?
Min första flygning för dem var intressant. Att knalla ut till divisionen och kvittera ut ”sin” Sk 50 utan de allrådande guldvingarna på högerbröstet kändes härligt. Men skenet kom att falna.
De åtföljande flygningarna blev bra exempel på tristess. Att åka fram och tillbaks, fram och tillbaks på i och för sig olika höjder under flera timmar blev mer och mer tråkigt. Plötsligt förstod jag varför majoren Nittve så gärna såg till att han blev av med uppgiften att diagramflyga för radarsnubbarna. Han såg till att jag skulle genomföra flygningarna. Nog om detta.
Så här efteråt har jag många gånger funderat, om det här var en väl uträknad hämnd från hans sida med tanke på vad jag gjort med hans förbaskade hickoryskidor. Men om det var så, så förblev det ett misslyckande för honom.
Jag blev snabbt medveten om, att det där med flygning inte var min cigarr. Och efter lite över tio dagar var jag tillbaks med utbildning av lottor, vilket var betydligt mysigare än att skala runt i Bottenhavet utan större mål framför sig.
Och lottor och annat skönt träffade man ju varje kväll nästan på Bodensia eller Statt i Luleå, där för övrigt min kusin Kurt var hovmästare. Och där fann jag min första fru – en flyglotta. Men det är en helt annan historia.
Så om man därför vänder på steken så kan man fråga sig vad det är som ska platsa på forumets allmänna del egentligen om inte den här texten skulle platsa där? Dvs. vad är det som blir över när man kategoriserat in alla inlägg i dessa olika 'lådor' som dagens forum består av i dess nuvarande form. Kanske det inte blir så mycket över till det allmänna forumet om man ska hårdra det här med den noggranna kategoriseringen av postningarna?!
Så mitt förslag är att Stures intressanta berättelse från radarflygningarna i Norrbotten under en gången tid då den lede fi förväntades komma in på låg höjd från havet från öster borde postas på forumets allmänna del. Gärna med en bra rubrik som lockar till läsning och gärna också med underrubriken 'flygkåseri'!
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Hej Arne M!
Varför skulle man stoppa in dylika krior i en speciell låda? Jo, då jag dristade mig till att berätta
mina upplevelser från min tid i FV, så var det många, som tyckte, att dessa rader inte hade det minsta
med flyghistoria att göra. Jag kunde i viss mån förstå dem och jag lyfte ur mina snuttar. Men samtidigt
var det fler, som ville ha mer från mig, men var skulle jag stoppa in det i så fall?
Finge vi en surr/svammel-låda, så skulle mina alster passa där och jag vet, att flera skulle
glädjas åt kriorna. Det har jag fått veta många gånger. Men jag vill inte att de ska ta alltför stort
utrymme från s k riktig, rejäl flyghistoria. Men återfinns de i en speciell låda, så behöver de äkta grabbarna inte
snubbla på mina kåserier. Sture Tingwall
Varför skulle man stoppa in dylika krior i en speciell låda? Jo, då jag dristade mig till att berätta
mina upplevelser från min tid i FV, så var det många, som tyckte, att dessa rader inte hade det minsta
med flyghistoria att göra. Jag kunde i viss mån förstå dem och jag lyfte ur mina snuttar. Men samtidigt
var det fler, som ville ha mer från mig, men var skulle jag stoppa in det i så fall?
Finge vi en surr/svammel-låda, så skulle mina alster passa där och jag vet, att flera skulle
glädjas åt kriorna. Det har jag fått veta många gånger. Men jag vill inte att de ska ta alltför stort
utrymme från s k riktig, rejäl flyghistoria. Men återfinns de i en speciell låda, så behöver de äkta grabbarna inte
snubbla på mina kåserier. Sture Tingwall
Re: Hur livar vi upp forumet?
Hej Sture T!sommarsol skrev:Hej Arne M!
Varför skulle man stoppa in dylika krior i en speciell låda? Jo, då jag dristade mig till att berätta
mina upplevelser från min tid i FV, så var det många, som tyckte, att dessa rader inte hade det minsta
med flyghistoria att göra. Jag kunde i viss mån förstå dem och jag lyfte ur mina snuttar. Men samtidigt
var det fler, som ville ha mer från mig, men var skulle jag stoppa in det i så fall?
Finge vi en surr/svammel-låda, så skulle mina alster passa där och jag vet, att flera skulle
glädjas åt kriorna. Det har jag fått veta många gånger. Men jag vill inte att de ska ta alltför stort
utrymme från s k riktig, rejäl flyghistoria. Men återfinns de i en speciell låda, så behöver de äkta grabbarna inte
snubbla på mina kåserier. Sture Tingwall
Jag anser att din text är ett alldeles utmärkt exempel på vad jag tycker om att läsa i forumet. Det är för mig närmast ofattbart att du tidigare fick den kritik du berättar om! Vad är flyghistorik om inte sådana här personliga minnen från flyget?! Så gärna mer av dina personliga minnen. Jag tror därför att vi i fortsättningen mycket väl kan posta sådana här flygkåserier i den allmänna delen. Men om nu de höga vise av någon anledning beslutar sig för att ha en särskild 'kåserilåda' så gärna för mig! Men inte är det några dåliga krior du presterar heller utan levande och trevligt berättade hågkomster från förr.
mvh
Arne, som gärna vill läsa mer i den här stilen som du ger prov på här i tråden!
-
Per Björkqvist
- Inlägg: 376
- Blev medlem: 23 feb 2008, 10:09
- Ort: Linköping
Re: Hur livar vi upp forumet?
För min egen del tycker jag att det räcker med en "låda",det är enklare att kika på ett ställe än fler för att hitta något intressant.
Det finns ju i och för sig fler flikar på detta forum och det räcker gott som det är.
Trafiken här är inte mer omfattande än att det lätt går att hitta det man tycker är intressant,även längre tillbaks i tiden.
På Facebook är det sån himla racerfart på inläggen så man hittar näppeligen igen det som skrevs dagen innan,där är ju också ett stort antal grupper i gång för allt möjligt,man kan få sitta bra länge och klicka sig tokig, i kanske fel grupp dessutom, när man letar något speciellt
Och blandningen på detta forumet(Allmän del) mellan civilt och militärt,berättelser om upplevelser mm gör ju att det blir bredd på det hela.
//P
Det finns ju i och för sig fler flikar på detta forum och det räcker gott som det är.
Trafiken här är inte mer omfattande än att det lätt går att hitta det man tycker är intressant,även längre tillbaks i tiden.
På Facebook är det sån himla racerfart på inläggen så man hittar näppeligen igen det som skrevs dagen innan,där är ju också ett stort antal grupper i gång för allt möjligt,man kan få sitta bra länge och klicka sig tokig, i kanske fel grupp dessutom, när man letar något speciellt
Och blandningen på detta forumet(Allmän del) mellan civilt och militärt,berättelser om upplevelser mm gör ju att det blir bredd på det hela.
//P
-
Hans Krensler
- Inlägg: 351
- Blev medlem: 24 feb 2008, 18:50
- Ort: Schweiz
Re: Hur livar vi upp forumet?
En härlig historia Sture Tingwall - Intressant tidsbild från kalla krigets High Noon med en personlig knorr...stort tack !
Vore värd en egen tråd...kanske Forumtjefen kan fixa det?
Hans Krensler
!Vore värd en egen tråd...kanske Forumtjefen kan fixa det?
Hans Krensler
-
Lars Sundin
- Inlägg: 2936
- Blev medlem: 23 feb 2008, 07:17
- Ort: Handen
Re: Hur livar vi upp forumet?
En härlig historia från Sture T/Sommarsol! Jag minns den (och en till) från oktober 2009, fast främst att någon högre officers skidor föll offer för en voltning med en bil. Men här finns ju mer om diagramflygning och PS 21:s egenskaper än jag någonsin läst på annat flyghistoriskt håll. Verklig flyghistoria!
För några dagar sedan hade jag i min blogg anledning att gå tillbaka till forumdiskussionen då och förvånas nu av hur ivrigt jag försvarade Sommarsol/Stures rätt att publicera sina berättelser. "Livet i FV", det är väl flyghistoria det minsann?
Misstänker nu att det kanske var detta stöd till Sture som bidrog till min samtidiga avstängning från forumet, med ord och i former som jag såg som en utsparkning från SFF, även om dessa detaljer inte nämndes i det som SFF/webmaster förklarade för mig i mail, och på forumet för dem som undrade varför jag plötsligt försvunnit därifrån.
Mitt stöd till Sture var så självklart att jag glömt det. Så kan förträngning också funka.
Sakta faller polletten ned...
För några dagar sedan hade jag i min blogg anledning att gå tillbaka till forumdiskussionen då och förvånas nu av hur ivrigt jag försvarade Sommarsol/Stures rätt att publicera sina berättelser. "Livet i FV", det är väl flyghistoria det minsann?
Misstänker nu att det kanske var detta stöd till Sture som bidrog till min samtidiga avstängning från forumet, med ord och i former som jag såg som en utsparkning från SFF, även om dessa detaljer inte nämndes i det som SFF/webmaster förklarade för mig i mail, och på forumet för dem som undrade varför jag plötsligt försvunnit därifrån.
Mitt stöd till Sture var så självklart att jag glömt det. Så kan förträngning också funka.
Sakta faller polletten ned...
Senast redigerad av Lars Sundin den 26 maj 2014, 23:41, redigerad totalt 1 gång.
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Majoren Nittve och jag gick inte så bra ihop. Det avslöjades i förra långa inlägget, då jag tvingades diagramflyga för radargrupperingar. Här kommer bakgrunden till varför hans hickory-skidor kom på tapeten och för evigt gjorde det svårt för oss att samarbeta. Men han var ju min chef …
En olycka kommer sällan ensam!
Det var i december. Mycket snö. Kallt som tusan. Runt midnatt. Det var vid det som idag heter E-fyran mellan Töre och Luleå. Norrbotten. Alldeles vid avtagsvägen till Boden stod en flygvapenklädd fänrik i en lätt solkig fårskinnspäls. Den fänriken var jag. Jag tittade söderut. Ingen bil. Ingenting.
Jag tittade norrut. Ingen bil. Ingenting. Jag frös. Den dagen hade börjat med vanlig repetitionstjänstgöring på F21. Majoren Karl-Erik Nittve, min chef, hade tvingat mig att frivillig ta hand om en lottakurs i Töre. Jag fick åka dit varje tisdag- och torsdagkväll. Körde kurs från 1900 till 2300. Fika. Intresserade tanter. Men tjatigt.
Just den här dagen hade Nittve ringt mig och sagt, att jag skulle hämta hans tjänste-Kapitän på fordonsverkstaden på F21 och ta den upp till Töre. Själv skulle han komma dit med en Duett. Så skulle vi byta där. Så blev det.
Major Karl-Erik Nittve (förmodligen far till Moderna Muséets Lars-Erik Nittve) kom lagom till fikat vid 21-tiden. Han charmade tanterna.
Då vi sedan sent på kvällen åkte från Töre tog Nittve sin Kapitän. Och jag den gamla grönlackerade Duetten. Så for vi. Han skulle till Boden. Jag skulle följa med dit. Sa han. Varför visste jag inte.
Jag hade talat om för honom att jag inte hittade till Boden.
— Inga konstigheter! Jag kör före. Du hänger efter.
Sagt och gjort. Han före och jag efter. Från berget ner på riksettan (tror jag vägen hette då). Klockan var bortåt 23. Mörkt. Kallt. Runt minus 20 ute. Runt minus 20 inne i Duetten. Nittve körde sin Kapitän som en vattvälling (eller vad det nu heter?) (Han hade kraschat i en Sk16 några tiotal år tidigare, så det gick raskt undan för den mannen, om man så säger). Jag följde hans röda bakljus i snöröken bakom hans bil. Det gick fort.
Plötsligt var Kapitänens bakljus borta. Vart tog han vägen? Jag fick snabbt svar i form av en stor skylt som pekade Boden rätt åt höger. Där skulle vi svänga. Han hade svängt.
Jag växlade ner den treväxlade Duetten till tvåan. Jag hade lyssnat på F21s busschaufförer, som sagt att man bör göra så innan man svänger. Varför fick jag inte riktigt koll på. Jag hade bara haft körkort i några månader.
Jag svängde. Och det gick bra. I några sekunder. Plötsligt kom den högra höga snövallen emot mig med hög fart. Jag parerade duktigt. Det såg bra ut ytterligare några sekunder innan vänster – lika höga – snövall kom farande mot mig. Jag parerade igen. Några gånger. Sedan tog fysiken – eller vad det nu är som styr, då inte föraren längre styr – över. Duetten och jag for med stor kraft in i höger snövall. Jag slog skallen i biltaket.
Jag kunde konstatera att vi på några sekunder lämnat så kallad Allmän väg. Så stannade allt. Så ock motorn. Det var helt tyst så när som på det lätta ljudet som fallande snö ger i från sig då den hamnar på bilplåt.
Jag försökte gå ur bilen, men vänsterdörren hade snö ändå upp til fönstret. Jag fick klättra upp till högerdörren, som jag fick upp utan problem. Jag hoppade ut. Sjönk ner till armarna i snön. Ett svagt norrsken lyste upp så jag kunde pulsa ut åt rätt håll. Tillbaks till vägen mot Boden. Ute på vägen kunde jag konstatera, att Duetten var minst tjugo meter ute på ett kalhygge. Där stod den med en konstig slagsida. Vad göra? Duetten i skogen och jag på vägen. Och majoren på väg till Boden utan fänrik Tingwall i hasorna.
Vad göra? Jag gick mot riksetten till. Det var som sagt i december. Mycket snö. Kallt som tusan. Runt midnatt. Alldeles vid avtagsvägen till Boden stod en flygvapenklädd fänrik i en lätt solkig, men fortfarande vit fårskinnspäls. Den fänriken var jag. Jag tittade söderut. Ingen bil. Ingenting. Jag tittade norrut. Ingen bil. Ingenting. Jag frös.
Plötsligt dök det upp billjus från söder. Det kom närmare. Jag ställde mig mitt i vägkorset. Den bilen kan hjälpa mig, tänkte jag. Då den med lätt gnisslande bromsar stannade ett tiotal meter ifrån mig, såg jag att det var en timmerbil. En enorm timmerbil. Med ett enormt släp. Jag sprang fram till föraren, som satt högt. Jag pekade inåt kalhygget. Vad jag sa, har jag glömt bort (denil cement?). Men från andra änden av hytten på den enorma timmerbilen hade en annan karl klivit ner. Han gick akteröver och kopplade loss släpet. Kom fram med en lång klirrande kedja.
Medan kedjemannen pulsade ut till min Duett på kalhygget, hade timmerbilens förare backat och vänt. Plötsligt drogs Duetten långsamt baklänges ut på den förmodligen vackra väg till Boden, som den knappt hunnit befara denna afton.
Jag tackade. Ville bjuda på cigarett som tack. Men varken föraren eller kedjemannen ville ha. Det var enbart snus som gällde. Så kopplade kedjemannen på släpet. Och for iväg, gjorde de.
Jag gick fram till Duetten. Öppnade dörren. Klev in. Startade motorn. Den gick! Körde mycket försiktigt några kilometer. Trots helt nedragen kylargardin, kokade hon. Fronten och kylargrillen var full med hårdpackad snö, så det var inte så konstigt. Då den var borta uppträdde hon normalt igen. Jag körde lätt omskadad vidare mot Boden. Max 30 knyck, tror jag det blev.
Väl inne i Boden vid det lilla torget intill Fribergs kondis stod en svart Kapitän parkerad. Intill Kapitänen stod en nästan lika svart major. Han såg inte glad ut. Jag stannade bakom majorsbilen. Klev ur.
— Var i helvete har fänriken varit?
— Jo, det var ju lite halkigt och mörkt, så jag jag tyckte jag skulle ta det lite försiktigt, fick jag fram. Och jag har ju inte kört bil så länge. La jag till.
— Så förbannat halt var det väl inte. Det var ju sandat!
Nä, nu är det dags att krypa till kojs. Får jag nu mina skidor!
— Majorns skidor?
Det var bara några steg fram till Duetten, där den stod grön och grann och lite snöig. Men det var några ödets steg, som majoren tog. Hans skidor satt fortfarande kvar på takräckets två tvärbalkar. Men bara väldigt små skidor. Frambrättena var borta liksom större delen av akterpartierna. Och på de två tonkingstavarna saknades såväl snökringlorna och handtagen.
Jag fick veta, att dessa skidor hade majoren fått av sitt förband i present då han fyllde femtio. Det var jädrans fina och dyra hickoryskidor, hade varit fina och dyra hickoryskidor.
— Helvete, sa han. Det räcker att det kommer hit en knäppskalle till fänrik från Uppsala, så är den vackra sagan slut. Fänriken ser nu till att skidorna läggs bland soporna. Sen vill jag se fänriken på min expedition i morgon bitti klockan åtta. Direkt efter morgonuppställningen. Förstått?
Så fick han till det. Jag förstod allt.
En olycka kommer sällan ensam.
Man skall inte slå runt med en gammal Volvo Duett.
Framför allt inte en med takräcke och med en majors hickoryskidor på!
Så sant. En olycka kommer sällan ensam!
En olycka kommer sällan ensam!
Det var i december. Mycket snö. Kallt som tusan. Runt midnatt. Det var vid det som idag heter E-fyran mellan Töre och Luleå. Norrbotten. Alldeles vid avtagsvägen till Boden stod en flygvapenklädd fänrik i en lätt solkig fårskinnspäls. Den fänriken var jag. Jag tittade söderut. Ingen bil. Ingenting.
Jag tittade norrut. Ingen bil. Ingenting. Jag frös. Den dagen hade börjat med vanlig repetitionstjänstgöring på F21. Majoren Karl-Erik Nittve, min chef, hade tvingat mig att frivillig ta hand om en lottakurs i Töre. Jag fick åka dit varje tisdag- och torsdagkväll. Körde kurs från 1900 till 2300. Fika. Intresserade tanter. Men tjatigt.
Just den här dagen hade Nittve ringt mig och sagt, att jag skulle hämta hans tjänste-Kapitän på fordonsverkstaden på F21 och ta den upp till Töre. Själv skulle han komma dit med en Duett. Så skulle vi byta där. Så blev det.
Major Karl-Erik Nittve (förmodligen far till Moderna Muséets Lars-Erik Nittve) kom lagom till fikat vid 21-tiden. Han charmade tanterna.
Då vi sedan sent på kvällen åkte från Töre tog Nittve sin Kapitän. Och jag den gamla grönlackerade Duetten. Så for vi. Han skulle till Boden. Jag skulle följa med dit. Sa han. Varför visste jag inte.
Jag hade talat om för honom att jag inte hittade till Boden.
— Inga konstigheter! Jag kör före. Du hänger efter.
Sagt och gjort. Han före och jag efter. Från berget ner på riksettan (tror jag vägen hette då). Klockan var bortåt 23. Mörkt. Kallt. Runt minus 20 ute. Runt minus 20 inne i Duetten. Nittve körde sin Kapitän som en vattvälling (eller vad det nu heter?) (Han hade kraschat i en Sk16 några tiotal år tidigare, så det gick raskt undan för den mannen, om man så säger). Jag följde hans röda bakljus i snöröken bakom hans bil. Det gick fort.
Plötsligt var Kapitänens bakljus borta. Vart tog han vägen? Jag fick snabbt svar i form av en stor skylt som pekade Boden rätt åt höger. Där skulle vi svänga. Han hade svängt.
Jag växlade ner den treväxlade Duetten till tvåan. Jag hade lyssnat på F21s busschaufförer, som sagt att man bör göra så innan man svänger. Varför fick jag inte riktigt koll på. Jag hade bara haft körkort i några månader.
Jag svängde. Och det gick bra. I några sekunder. Plötsligt kom den högra höga snövallen emot mig med hög fart. Jag parerade duktigt. Det såg bra ut ytterligare några sekunder innan vänster – lika höga – snövall kom farande mot mig. Jag parerade igen. Några gånger. Sedan tog fysiken – eller vad det nu är som styr, då inte föraren längre styr – över. Duetten och jag for med stor kraft in i höger snövall. Jag slog skallen i biltaket.
Jag kunde konstatera att vi på några sekunder lämnat så kallad Allmän väg. Så stannade allt. Så ock motorn. Det var helt tyst så när som på det lätta ljudet som fallande snö ger i från sig då den hamnar på bilplåt.
Jag försökte gå ur bilen, men vänsterdörren hade snö ändå upp til fönstret. Jag fick klättra upp till högerdörren, som jag fick upp utan problem. Jag hoppade ut. Sjönk ner till armarna i snön. Ett svagt norrsken lyste upp så jag kunde pulsa ut åt rätt håll. Tillbaks till vägen mot Boden. Ute på vägen kunde jag konstatera, att Duetten var minst tjugo meter ute på ett kalhygge. Där stod den med en konstig slagsida. Vad göra? Duetten i skogen och jag på vägen. Och majoren på väg till Boden utan fänrik Tingwall i hasorna.
Vad göra? Jag gick mot riksetten till. Det var som sagt i december. Mycket snö. Kallt som tusan. Runt midnatt. Alldeles vid avtagsvägen till Boden stod en flygvapenklädd fänrik i en lätt solkig, men fortfarande vit fårskinnspäls. Den fänriken var jag. Jag tittade söderut. Ingen bil. Ingenting. Jag tittade norrut. Ingen bil. Ingenting. Jag frös.
Plötsligt dök det upp billjus från söder. Det kom närmare. Jag ställde mig mitt i vägkorset. Den bilen kan hjälpa mig, tänkte jag. Då den med lätt gnisslande bromsar stannade ett tiotal meter ifrån mig, såg jag att det var en timmerbil. En enorm timmerbil. Med ett enormt släp. Jag sprang fram till föraren, som satt högt. Jag pekade inåt kalhygget. Vad jag sa, har jag glömt bort (denil cement?). Men från andra änden av hytten på den enorma timmerbilen hade en annan karl klivit ner. Han gick akteröver och kopplade loss släpet. Kom fram med en lång klirrande kedja.
Medan kedjemannen pulsade ut till min Duett på kalhygget, hade timmerbilens förare backat och vänt. Plötsligt drogs Duetten långsamt baklänges ut på den förmodligen vackra väg till Boden, som den knappt hunnit befara denna afton.
Jag tackade. Ville bjuda på cigarett som tack. Men varken föraren eller kedjemannen ville ha. Det var enbart snus som gällde. Så kopplade kedjemannen på släpet. Och for iväg, gjorde de.
Jag gick fram till Duetten. Öppnade dörren. Klev in. Startade motorn. Den gick! Körde mycket försiktigt några kilometer. Trots helt nedragen kylargardin, kokade hon. Fronten och kylargrillen var full med hårdpackad snö, så det var inte så konstigt. Då den var borta uppträdde hon normalt igen. Jag körde lätt omskadad vidare mot Boden. Max 30 knyck, tror jag det blev.
Väl inne i Boden vid det lilla torget intill Fribergs kondis stod en svart Kapitän parkerad. Intill Kapitänen stod en nästan lika svart major. Han såg inte glad ut. Jag stannade bakom majorsbilen. Klev ur.
— Var i helvete har fänriken varit?
— Jo, det var ju lite halkigt och mörkt, så jag jag tyckte jag skulle ta det lite försiktigt, fick jag fram. Och jag har ju inte kört bil så länge. La jag till.
— Så förbannat halt var det väl inte. Det var ju sandat!
Nä, nu är det dags att krypa till kojs. Får jag nu mina skidor!
— Majorns skidor?
Det var bara några steg fram till Duetten, där den stod grön och grann och lite snöig. Men det var några ödets steg, som majoren tog. Hans skidor satt fortfarande kvar på takräckets två tvärbalkar. Men bara väldigt små skidor. Frambrättena var borta liksom större delen av akterpartierna. Och på de två tonkingstavarna saknades såväl snökringlorna och handtagen.
Jag fick veta, att dessa skidor hade majoren fått av sitt förband i present då han fyllde femtio. Det var jädrans fina och dyra hickoryskidor, hade varit fina och dyra hickoryskidor.
— Helvete, sa han. Det räcker att det kommer hit en knäppskalle till fänrik från Uppsala, så är den vackra sagan slut. Fänriken ser nu till att skidorna läggs bland soporna. Sen vill jag se fänriken på min expedition i morgon bitti klockan åtta. Direkt efter morgonuppställningen. Förstått?
Så fick han till det. Jag förstod allt.
En olycka kommer sällan ensam.
Man skall inte slå runt med en gammal Volvo Duett.
Framför allt inte en med takräcke och med en majors hickoryskidor på!
Så sant. En olycka kommer sällan ensam!
-
Hans Krensler
- Inlägg: 351
- Blev medlem: 24 feb 2008, 18:50
- Ort: Schweiz
Re: Hur livar vi upp forumet?
...!Hans K
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Hej Gänget! Orkar Ni med tre avsnitt Ö65? Här kommer första:
FV Ö65 • avsnitt 1
Mitt problem den här gången är att göra en lång historia kort. Att det återigen handlar om Flygvapnet och en vilsekommen löjtnant må icke tolkas som om jag har hyser agg emot det vapenslaget, utan mer om mina åsikter om det militära i allmänhet.
Allt baseras på erfarenhet, som man säger. Jag delar upp historien i tre delar. Här den första delen.
Året var 1965. Då var det färdigfluget för Tingwall. Diagramflygningarna knäckte mig gudskelov. Men jag slapp inte F21. Som reservare skulle jag göra reptjänstgöring varje år. Och gjorde så. Det var därför som jag en vacker dag anmälde mig hos chefen Karl-Erik majoren Nittve. Året var just 1965. Tänk, det är nästan 50 år sedan.
— Vad i helvete. Vad ska löjtnanten göra här och nu? Varför kommer ni just nu?
— Inte vet jag, jag har bara blivit inkallad hit igen.
— Det måste ha blivit fel! Vi har inte tid med löjtnanten nu. Vi förbereder en stor eskaderövning, Ö 65. Så löjtnanten får ta några kompanipärmar och dra sig åt sidan för att kolla dem. Och hålla sig undan.
Jag hittade en tom expedition på översta våningen i bergutrymmet och slog mig ner där med ett antal A4-pärmar. Så brukade det alltid vara då man gjorde reptjänstgöring. Mina månader där uppe hade hittills i stort sett bestått av studier av gamla kompanipärmar, där ls, ls-lottor, luftförsvarsgruppcentraler och annat var dokumenterat samt en massa sidor om telenätet och specialkopplingar under övningar. Där skulle jag sitta eftersom den kommande storövningen, Ö65 kallad, var för krävande för en sketen löjtnant från Uppsala, som upprepade gånger gjort sig känd som en joker i FV-leken.
Min kompis löjtnant Karlsson var stamanställd som luftbevakningsledare på L20. Och stamanställda måste det vara under Ö 65, fick jag veta, för han skulle ingå i Röd avlösning, som det så vackert hette. Där skulle krigas som tusan, så där fick det inte sitta några bleka reservare, som mest ställde till oreda.
Dom fick i stället sitta som iled (identifieringsledare) eller lbevled (luftbevakningsledare) under de andra två avlösningarna, då i stort sett bara SAS-en Arlanda-Kallax T&R syntes på skärmarna.
Nån vecka innan ”kriget” skulle dras igång hjälpte jag kompis Karlsson att förbereda tablåerna i Op-rummet där alla uppgifter om jaktflyget, om baserna skulle presenteras för Jal (jaktledaren). Då hände det! För att nå upp till den översta tablån hade han ställt en trappstege på det stora kartbordet. Just då han skulle ner trampade han snett och for i golvet. Sedan kunde han inte gå. Benbrott och till Garnisonsjukhuset, Garnis, i Boden, där han blev kvar.
Men det fanns fler statarlöjtnanter att ta till. Löjtnant Berlin från F4 fick ta över efter benbrutna Karlsson. Det funderade perfekt under två dagar tills han drog på sig en hjärnhinneinflammation, som också däckade honom på Garnis. Dock på en annan avdelning.
Nu blev det kris. Det var bara en vecka kvar till förövningens två dagar innan alla höjdare kom upp från Stockholm och andra ställen, som hyste majorer och än randigare officerare.
Så hände det sig så, att jag på vandring från mina A4-pärmar till pentryt för att avkopplande förmiddagsfika ropades in till tre rejält randiga högingar, som satt vid ett bord och fikade, käkade dammsugare och rökte.
— Vad gör löjtnanten här? Kom det från en som jag inte kände.
— Jag är här på reptjänstgöring och har fått den viktiga uppgiften att kolla att förbandets kompanipärmar är i sin ordning.
— Vad har löjtnanten för utbildning?
— Tja, jag har varit iled på nåra övningar liksom också lbevled.
— Jaha.
Därmed var samtalet slut.
Det blev eftermiddag samma dag och återigen dags för mig att dra mig ner från de mörka regionerna till fikarummet. Där satt samma högingar.
Jag hann bara komma in så ropade dom på mig.
— Vi har fått problem genom att Karlsson och Berlin insjuknat. Det är bara du kvar på luftbevakningen, så nu gäller följande. Du blir lbevled på röd avlösning, så anmäl dig hos röd Jal, som är överste Dahlin från F4. Du kan ju det här, inbillar vi oss. Och du kan vara lugn, du får tjugo toppenutbildande värnpliktiga lc-kartmarkörer, som kommer direkt från sin specialutbildning på F2.
Jag anmälde mig hos Jal, som visade sig vara en trevlig prick. Han bad mig kolla att tablåerna i ”kyrkan” (självaste OP-rummet med det stora kartbordet, där kartmarkörerna skulle flytta sin klossar med de långa magnetförsedda rakorna) funkade. Det var inga problem med tablåerna, för tre tekniska L20-biträden skulle sköta dem. De kunde sin sak.
Dagen före förövningen satt jag i lbevhytten och gick igenom området. Kollade förbindelser hit och dit. Allt verkade funka. Det här skulle inte bli några problem.
Plötsligt hördes ett mäktigt marscherande ute i den långa korridoren. Ljudet ökade. Jag undrade vad i tusan det var. Via snabbtelefonen från grindvakten fick jag svaret: Det är dina gubbar, Tingwall. Bra, tänkte jag, att dom kom så tidigt.
Jag knäppte flygjackan och gick ut i OP-rummet, där mannarna redan ställt upp sig i två led. De hade grönställ med kartfodral, hjälm i bältet och var sitt långt jädrans gevär. Jag tänkte, tja, är det övning, så är det.
Jag hann bara in, så skrek en furir givakt och hela köret och lämnade av på ett militäriskt vis, som jag aldrig klarat av. Jag tog befälet och hälsade dem välkomna till den här övningen, som skulle vara en av försvarets största. Och avslutade med en gest över OP-rummets alla prylar.
— Jaha, och de här grejerna känner ni igen.
— Nej, löjtnant. Det är första gången vi är i en sån här central, sa furiren.
— Men ni är ju landets bästa på markering har jag fått veta, så vad har hänt?
Ingen visste något. Jag bad furiren ta gänget till den i berget fältmässigt anordnade mässen och se till att gubbarna fick i sig något. ”Ni har ju rest så långt idag” fick jag också ur mig.
Då gick jag en trappa upp till Jal och undrade.
— Du, det där är inte min avdelning. Den är din. Jag har nog med mina rrjalar och divisionerna.
Jag knallade ner till expeditionen för att kolla vad det var för gökar som kommit med Tp 79:an till Bodenfältet. Jo, det är bra folk från F2, fick jag veta. Vi skickade en teleprinter till dom för fyra veckor sedan och fick okej på beställningen av 25 lc-personal. Bra folk som kan sin sak!
— Det kan inte vara möjligt, sa jag. Dom här lirarna har ju aldrig varit inne i en lc förut. Sa dom.
— Jodå, för tusan kolla här. Här har du kopian på teleprintern till F 2. Du kan kolla själv.
Jag kollade själv. Där stod snyggt och prydligt beställning på 20-30 personer för ls-tjänst. Det var något helt annat än lc.
Lc och ls låter kanske lika, men är i verkligheten synnerligen olika. Ls-personal står ute i ls-torn av rapporterar. Lc-folk sitter långt inne i bergrum och markerar, så att höga herrar kan se till att kriget sköts oklanderligt.
De värnpliktiga jag som ersättare för Karlsson och Berlin fått mig tilldelade för att göra en suverän insats i Op-rummet var alltså personal för luftbevakningsstationer (ls) och inte kartmarkörer i en lc. Tablå.
Jag gick upp till Jal igen och delgav honom mina problem. Han hade viss förståelse, men fick till det:
— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått?
Klara besked! jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.
FV Ö65 • avsnitt 1
Mitt problem den här gången är att göra en lång historia kort. Att det återigen handlar om Flygvapnet och en vilsekommen löjtnant må icke tolkas som om jag har hyser agg emot det vapenslaget, utan mer om mina åsikter om det militära i allmänhet.
Allt baseras på erfarenhet, som man säger. Jag delar upp historien i tre delar. Här den första delen.
Året var 1965. Då var det färdigfluget för Tingwall. Diagramflygningarna knäckte mig gudskelov. Men jag slapp inte F21. Som reservare skulle jag göra reptjänstgöring varje år. Och gjorde så. Det var därför som jag en vacker dag anmälde mig hos chefen Karl-Erik majoren Nittve. Året var just 1965. Tänk, det är nästan 50 år sedan.
— Vad i helvete. Vad ska löjtnanten göra här och nu? Varför kommer ni just nu?
— Inte vet jag, jag har bara blivit inkallad hit igen.
— Det måste ha blivit fel! Vi har inte tid med löjtnanten nu. Vi förbereder en stor eskaderövning, Ö 65. Så löjtnanten får ta några kompanipärmar och dra sig åt sidan för att kolla dem. Och hålla sig undan.
Jag hittade en tom expedition på översta våningen i bergutrymmet och slog mig ner där med ett antal A4-pärmar. Så brukade det alltid vara då man gjorde reptjänstgöring. Mina månader där uppe hade hittills i stort sett bestått av studier av gamla kompanipärmar, där ls, ls-lottor, luftförsvarsgruppcentraler och annat var dokumenterat samt en massa sidor om telenätet och specialkopplingar under övningar. Där skulle jag sitta eftersom den kommande storövningen, Ö65 kallad, var för krävande för en sketen löjtnant från Uppsala, som upprepade gånger gjort sig känd som en joker i FV-leken.
Min kompis löjtnant Karlsson var stamanställd som luftbevakningsledare på L20. Och stamanställda måste det vara under Ö 65, fick jag veta, för han skulle ingå i Röd avlösning, som det så vackert hette. Där skulle krigas som tusan, så där fick det inte sitta några bleka reservare, som mest ställde till oreda.
Dom fick i stället sitta som iled (identifieringsledare) eller lbevled (luftbevakningsledare) under de andra två avlösningarna, då i stort sett bara SAS-en Arlanda-Kallax T&R syntes på skärmarna.
Nån vecka innan ”kriget” skulle dras igång hjälpte jag kompis Karlsson att förbereda tablåerna i Op-rummet där alla uppgifter om jaktflyget, om baserna skulle presenteras för Jal (jaktledaren). Då hände det! För att nå upp till den översta tablån hade han ställt en trappstege på det stora kartbordet. Just då han skulle ner trampade han snett och for i golvet. Sedan kunde han inte gå. Benbrott och till Garnisonsjukhuset, Garnis, i Boden, där han blev kvar.
Men det fanns fler statarlöjtnanter att ta till. Löjtnant Berlin från F4 fick ta över efter benbrutna Karlsson. Det funderade perfekt under två dagar tills han drog på sig en hjärnhinneinflammation, som också däckade honom på Garnis. Dock på en annan avdelning.
Nu blev det kris. Det var bara en vecka kvar till förövningens två dagar innan alla höjdare kom upp från Stockholm och andra ställen, som hyste majorer och än randigare officerare.
Så hände det sig så, att jag på vandring från mina A4-pärmar till pentryt för att avkopplande förmiddagsfika ropades in till tre rejält randiga högingar, som satt vid ett bord och fikade, käkade dammsugare och rökte.
— Vad gör löjtnanten här? Kom det från en som jag inte kände.
— Jag är här på reptjänstgöring och har fått den viktiga uppgiften att kolla att förbandets kompanipärmar är i sin ordning.
— Vad har löjtnanten för utbildning?
— Tja, jag har varit iled på nåra övningar liksom också lbevled.
— Jaha.
Därmed var samtalet slut.
Det blev eftermiddag samma dag och återigen dags för mig att dra mig ner från de mörka regionerna till fikarummet. Där satt samma högingar.
Jag hann bara komma in så ropade dom på mig.
— Vi har fått problem genom att Karlsson och Berlin insjuknat. Det är bara du kvar på luftbevakningen, så nu gäller följande. Du blir lbevled på röd avlösning, så anmäl dig hos röd Jal, som är överste Dahlin från F4. Du kan ju det här, inbillar vi oss. Och du kan vara lugn, du får tjugo toppenutbildande värnpliktiga lc-kartmarkörer, som kommer direkt från sin specialutbildning på F2.
Jag anmälde mig hos Jal, som visade sig vara en trevlig prick. Han bad mig kolla att tablåerna i ”kyrkan” (självaste OP-rummet med det stora kartbordet, där kartmarkörerna skulle flytta sin klossar med de långa magnetförsedda rakorna) funkade. Det var inga problem med tablåerna, för tre tekniska L20-biträden skulle sköta dem. De kunde sin sak.
Dagen före förövningen satt jag i lbevhytten och gick igenom området. Kollade förbindelser hit och dit. Allt verkade funka. Det här skulle inte bli några problem.
Plötsligt hördes ett mäktigt marscherande ute i den långa korridoren. Ljudet ökade. Jag undrade vad i tusan det var. Via snabbtelefonen från grindvakten fick jag svaret: Det är dina gubbar, Tingwall. Bra, tänkte jag, att dom kom så tidigt.
Jag knäppte flygjackan och gick ut i OP-rummet, där mannarna redan ställt upp sig i två led. De hade grönställ med kartfodral, hjälm i bältet och var sitt långt jädrans gevär. Jag tänkte, tja, är det övning, så är det.
Jag hann bara in, så skrek en furir givakt och hela köret och lämnade av på ett militäriskt vis, som jag aldrig klarat av. Jag tog befälet och hälsade dem välkomna till den här övningen, som skulle vara en av försvarets största. Och avslutade med en gest över OP-rummets alla prylar.
— Jaha, och de här grejerna känner ni igen.
— Nej, löjtnant. Det är första gången vi är i en sån här central, sa furiren.
— Men ni är ju landets bästa på markering har jag fått veta, så vad har hänt?
Ingen visste något. Jag bad furiren ta gänget till den i berget fältmässigt anordnade mässen och se till att gubbarna fick i sig något. ”Ni har ju rest så långt idag” fick jag också ur mig.
Då gick jag en trappa upp till Jal och undrade.
— Du, det där är inte min avdelning. Den är din. Jag har nog med mina rrjalar och divisionerna.
Jag knallade ner till expeditionen för att kolla vad det var för gökar som kommit med Tp 79:an till Bodenfältet. Jo, det är bra folk från F2, fick jag veta. Vi skickade en teleprinter till dom för fyra veckor sedan och fick okej på beställningen av 25 lc-personal. Bra folk som kan sin sak!
— Det kan inte vara möjligt, sa jag. Dom här lirarna har ju aldrig varit inne i en lc förut. Sa dom.
— Jodå, för tusan kolla här. Här har du kopian på teleprintern till F 2. Du kan kolla själv.
Jag kollade själv. Där stod snyggt och prydligt beställning på 20-30 personer för ls-tjänst. Det var något helt annat än lc.
Lc och ls låter kanske lika, men är i verkligheten synnerligen olika. Ls-personal står ute i ls-torn av rapporterar. Lc-folk sitter långt inne i bergrum och markerar, så att höga herrar kan se till att kriget sköts oklanderligt.
De värnpliktiga jag som ersättare för Karlsson och Berlin fått mig tilldelade för att göra en suverän insats i Op-rummet var alltså personal för luftbevakningsstationer (ls) och inte kartmarkörer i en lc. Tablå.
Jag gick upp till Jal igen och delgav honom mina problem. Han hade viss förståelse, men fick till det:
— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått?
Klara besked! jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Hej igen Gänget!
Det är kanske lite fult av mig att dra på så här. Men jag kan inte hjälpa att avsnitt 2 kommer efter avsnitt 1.
Så då kör vi!
V Ö65 • avsnitt 2
— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått? Klara besked! Det var den enda stöttningen jag fick från Jal. Jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.
En kopp java sägs göra en klartänkt. Jag försökte tänka klart.
”Riktiga” lc-gubbar från F2 gick inte att få upp. Det var för sent för det. De jag hade fått var de jag skulle använda. Punkt och slut. Hur fasen får man tjugo välutbildade ls-gubbar att bli bra lc-gubbar på två dagar?
Ls-gubbar är starka karlar, som skall jobba på ls-torn ute i skog och berg. I regn, rusk och snöglopp. De ska klara sig själva med allt vad därtill hör. Långt från allfarvägen. Till och med försvara sig med långa gevär om det skulle komma till kritan. Rapportera in flygrörelser till luftförsvarsgruppcentralen, som sovrar inflödet av rapporter och skickar vidare info till luftförsvarscentralen, där lc-personalen jobbar. Och presenterar luftläget för allsköns höjdare, jal med sina radarjaktledare, identifieringspersonal etc.
Lc-pers jobbar med lite finlir. Där gäller långa rakor med magnet längst fram. Med rakan och magneten skall man på det stora kartbordet flytta små metallklotsar som bär små flyttbara brickor, där man kan avläsa allt om det markerade flygföretaget – höjd, fart, antal med mera. Vilken skillnad i jobb. Där får inte tappas en klots, ej heller några småbrickor. Precisionsjobb!
Två dagar är egentligen 48 timmar, fick jag för mig. Kör vi stenhårt kanske vi får grabbarna att suga i sig allt – även om utbildning av lc-pers normalt tar minst ett halvt år.
Just då jag ställde tillbaks kaffekoppen dök den kamouflageklädde ls-furiren upp. Han verkar mycket irriterad över situationen. ”Komma hit upp bara för att få en utskällning” var hans kommentar. Vi har förberett oss jädrigt noga för det här. Det är ju en stor övning”. Jag förklarade, att misstaget var L20:s, som skickat ett felaktigt teleprintermeddelande till F2. Felet är deras.
— Vad tycker du, ska vi försöka överraska övriga gänget med att fixa till det här? Vi har inte mycket annat val. Du känner din gubbar. Vilka som har lättast att suga in info. Dom måste vi sikta in oss på. Ska vi försöka redan nu efter lunch. Jag ser till att det bara är vi nere i Op-rummet. Vi kör med grabbarna i grupper om 4-5, så kan vi lättare justera. Vad säger du?
— Jo, för fan, så kör vi. Jag ställer också upp, om jag kan bidra med nåt. Det vore kul att pröva på som lc-snubbe.
— Bra, då går vi igång! Vi kan köra dygnet om fram till 0800 i övermorgon. Sen börjar storövningen för oss i Röd klockan 1600. Jag ser till att vi får ett par instruktörer till, för ensam kan jag inte köra i 48 timmar. Det blir några rätt mumsiga kvinnliga tekniska biträden, som kan det här och kanske får grabbarna att tända till lite extra. Men säg åt grabbarna att dom behöver inte släpa in gevär, kartfodral och förstaförband in i Op-rummet! Har ni bara grönställ med er, så undersök med intförrådet om ni inte kan få ut kortärmade tröjor eller liknande. Det blir varmt i Op-rummet.
Det finns ingen anledning att i detalj gå in på den snabbutbildning, som vi körde i lite mer än 48 timmar. Och det behövdes bara några timmar för att alla tyckte det var skitkul. Av de tjugo, pajade två helt ur. Blev stressade. Kunde inte göra något. Av resten gjorde hälften underverk.
Jag knallade till övningsledningen med en rätt enkel fråga: ”Kan mina röda lc-markörer få göra sitt första riktiga pass i nån annan avlösning med mindre belastning, medan jag får låna en besättning för första Röda passet? Sen kör vi som uppgjort”.
Till min förvåning gick man med på det.
Röd avlösning gick igång med kriget. Det var inte mycket att nämna om det. Vid den så kallade avgenomgången – efter passet – hände inte heller så mycket av värde mer än en sak. En kul sak.
Det hade kommit ett teleprintermeddelande från det fältbageri, som för övningen hade upprättats nånstans i Umeåtrakten. Meddelandet löd i korthet: ”Limpor nu framtagna för tillkommande 70.000 man. Klara för tp om någon timme. Ange mottagare snarast.”
Allt tittade på varandra. Limpor för 70.000 man?
Det var tyst länge vid avgenomgången tills en ung reservintendent harklade sig och kunde delge oss andra närvarande nyheten, att man körde med en fiktiv övning vid sidan om verklighetens storövning. Den fiktiva övningen var ägnat främst åt intendenturen, som skulle öva på sina områden.
Från stabens intendenturavdelning hade det gått ut ett meddelande, att för att förstärka försvaret vid Umeå-Piteå-Luleå-området, främst vid kusterna, hade man beordrat upp 70.000 man som förstärkning. Fiktiva 70.000 man. De fanns alltså inte i någons verklighet, bara i intendenteras lilla fiktiva lekstuga.
— Vad i helvete, kom det från Jal, som var chef för Röd avlösning. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det?
Den unge intendenten, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men han hade inga vidare kommentarer att komma med.
Så slutade första dagen för manskapet i Röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning.
Det är kanske lite fult av mig att dra på så här. Men jag kan inte hjälpa att avsnitt 2 kommer efter avsnitt 1.
Så då kör vi!
V Ö65 • avsnitt 2
— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått? Klara besked! Det var den enda stöttningen jag fick från Jal. Jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.
En kopp java sägs göra en klartänkt. Jag försökte tänka klart.
”Riktiga” lc-gubbar från F2 gick inte att få upp. Det var för sent för det. De jag hade fått var de jag skulle använda. Punkt och slut. Hur fasen får man tjugo välutbildade ls-gubbar att bli bra lc-gubbar på två dagar?
Ls-gubbar är starka karlar, som skall jobba på ls-torn ute i skog och berg. I regn, rusk och snöglopp. De ska klara sig själva med allt vad därtill hör. Långt från allfarvägen. Till och med försvara sig med långa gevär om det skulle komma till kritan. Rapportera in flygrörelser till luftförsvarsgruppcentralen, som sovrar inflödet av rapporter och skickar vidare info till luftförsvarscentralen, där lc-personalen jobbar. Och presenterar luftläget för allsköns höjdare, jal med sina radarjaktledare, identifieringspersonal etc.
Lc-pers jobbar med lite finlir. Där gäller långa rakor med magnet längst fram. Med rakan och magneten skall man på det stora kartbordet flytta små metallklotsar som bär små flyttbara brickor, där man kan avläsa allt om det markerade flygföretaget – höjd, fart, antal med mera. Vilken skillnad i jobb. Där får inte tappas en klots, ej heller några småbrickor. Precisionsjobb!
Två dagar är egentligen 48 timmar, fick jag för mig. Kör vi stenhårt kanske vi får grabbarna att suga i sig allt – även om utbildning av lc-pers normalt tar minst ett halvt år.
Just då jag ställde tillbaks kaffekoppen dök den kamouflageklädde ls-furiren upp. Han verkar mycket irriterad över situationen. ”Komma hit upp bara för att få en utskällning” var hans kommentar. Vi har förberett oss jädrigt noga för det här. Det är ju en stor övning”. Jag förklarade, att misstaget var L20:s, som skickat ett felaktigt teleprintermeddelande till F2. Felet är deras.
— Vad tycker du, ska vi försöka överraska övriga gänget med att fixa till det här? Vi har inte mycket annat val. Du känner din gubbar. Vilka som har lättast att suga in info. Dom måste vi sikta in oss på. Ska vi försöka redan nu efter lunch. Jag ser till att det bara är vi nere i Op-rummet. Vi kör med grabbarna i grupper om 4-5, så kan vi lättare justera. Vad säger du?
— Jo, för fan, så kör vi. Jag ställer också upp, om jag kan bidra med nåt. Det vore kul att pröva på som lc-snubbe.
— Bra, då går vi igång! Vi kan köra dygnet om fram till 0800 i övermorgon. Sen börjar storövningen för oss i Röd klockan 1600. Jag ser till att vi får ett par instruktörer till, för ensam kan jag inte köra i 48 timmar. Det blir några rätt mumsiga kvinnliga tekniska biträden, som kan det här och kanske får grabbarna att tända till lite extra. Men säg åt grabbarna att dom behöver inte släpa in gevär, kartfodral och förstaförband in i Op-rummet! Har ni bara grönställ med er, så undersök med intförrådet om ni inte kan få ut kortärmade tröjor eller liknande. Det blir varmt i Op-rummet.
Det finns ingen anledning att i detalj gå in på den snabbutbildning, som vi körde i lite mer än 48 timmar. Och det behövdes bara några timmar för att alla tyckte det var skitkul. Av de tjugo, pajade två helt ur. Blev stressade. Kunde inte göra något. Av resten gjorde hälften underverk.
Jag knallade till övningsledningen med en rätt enkel fråga: ”Kan mina röda lc-markörer få göra sitt första riktiga pass i nån annan avlösning med mindre belastning, medan jag får låna en besättning för första Röda passet? Sen kör vi som uppgjort”.
Till min förvåning gick man med på det.
Röd avlösning gick igång med kriget. Det var inte mycket att nämna om det. Vid den så kallade avgenomgången – efter passet – hände inte heller så mycket av värde mer än en sak. En kul sak.
Det hade kommit ett teleprintermeddelande från det fältbageri, som för övningen hade upprättats nånstans i Umeåtrakten. Meddelandet löd i korthet: ”Limpor nu framtagna för tillkommande 70.000 man. Klara för tp om någon timme. Ange mottagare snarast.”
Allt tittade på varandra. Limpor för 70.000 man?
Det var tyst länge vid avgenomgången tills en ung reservintendent harklade sig och kunde delge oss andra närvarande nyheten, att man körde med en fiktiv övning vid sidan om verklighetens storövning. Den fiktiva övningen var ägnat främst åt intendenturen, som skulle öva på sina områden.
Från stabens intendenturavdelning hade det gått ut ett meddelande, att för att förstärka försvaret vid Umeå-Piteå-Luleå-området, främst vid kusterna, hade man beordrat upp 70.000 man som förstärkning. Fiktiva 70.000 man. De fanns alltså inte i någons verklighet, bara i intendenteras lilla fiktiva lekstuga.
— Vad i helvete, kom det från Jal, som var chef för Röd avlösning. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det?
Den unge intendenten, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men han hade inga vidare kommentarer att komma med.
Så slutade första dagen för manskapet i Röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning.
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Ja, kära vänner! Nu är jag här med avsnitt 3. Och nog visar det sig att det nog behövs en speciell låda för mina svamlerier.
Eller vad sägs?
FV Ö65 • avsnitt 3
— Vad i h-e, kom det från Jal, som var cheffen för Röd avlösning. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det? Den unge ntendentfänriken, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men hade inga vidare kommentarer att komma med. Så slutade första dagen för manskapet i Röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning i kriget.
Så gick det några dagar – ibland en natt – med Röd avlösning. Inget speciellt hände, som kan intressera en utomstående.
För min del fixade jag till lite avslappande fika-sittningar med mitt gäng, sedan vi gått av. Där kunde man få höra: ”Fyfan. Det här är mycket roligare än att stå i ett torn och huttra och vänta på att det skall komma flygplan att rapportera”. ”Åsså behöver man ju inte släpa på en massa prylar”. ”Å här händer det ju nåt, man sitter ju nästan mitt i smeten”. Flera av dom samlades också efter avgenomgången i ett rum med litet kartbord. Där övade man med rakorna, med klotsarna och med de jädrigt små brickorna, som lätt kunde vålla problem.
Det var roligt att få uppleva den här förändringen från allt det nervösa i början till det stadium, då killarna faktiskt längtade till nästa pågenomgång och uppvisning i röd avlösning. Det blev rutin i det hela och ”mina” ls-gubbar från F 2 imponerade på resten av Röd-gänget. Till och med Jal berömde grabbarna, då han i egen hög person knallade ner i Op-rummet och uttalade sin beundran för dem och deras insatser.
— — —
Vi närmade oss slutet på övningen Ö 65. Vid en avgenomgång klagade en divisionschef på att dom fått vänta alldeles för länge för att raketer till sina A 32 Lansen där de låg grupperade i obygden vid någon vägbas eller var dom nu var.
Det blev lite diskussioner hitochdit, tills Jal undrade om dom där jädrans limporna fanns kvar och om man kunde få fram lite detaljer kring dem. Limpornas diameter ansåg han vara väsentligt för att de skulle passa under Lansen-vingarna.
Allmänt skratt i församlingen tills dåvarande Chefen för Flygvapnet, CFV, generalen Lage Thunberg, med en harkling meddelade sin närvaro och som chef bad alla närvarande ur Röd avlösning att försöka vara allvarliga. ”Övningen pågår faktiskt ännu i två dygn och här skall fortfarande råda allvar” fick han till det. Vi återgick till ordningen och lämnade tills vidare diskussionen om limpor, tills CFV lämnat lokalen.
Så slutade övningen Ö 65 efter några dagar. Jag knallade upp på Garnis för att hälsa på löjtnanterna Karlsson och Berlin, som så snyggt hade givit mig möjligheten att inte bara få vara med på en kul övning utan också fick uppleva allt det positiva med ”omskolningen” av ls-grabbarna.
Jag hade till och med mig två Napoleonbakelser för att de riktigt skulle känna min uppskattning för deras benbrott och sjukdom.
Så återgick allt till den tråkiga vardagen, som alltid blev intressant för mig på något konstigt vis. Och alltid såg man till att jag blev dagofficer vid mysiga helger som exempelvis Midsommaren.
Dagoffs jobb i Boden var att marschera med L 20:s värnpliktiga ner till Ing 3, där vi fick mat. Efter gliringar från Ing-personalens befäl för bedrövlig marschkunskap föredrog jag att sitta och äta tillsammans med flygvapnets pojkar. Faktum är, att man inom flygvapnet föredrog att åka buss och inte knalla runt nejden. Därför vår oförmåga att gå snyggt. Vi var glada om vi i varje fall lyckades gå åt samma håll!
Eller vad sägs?
FV Ö65 • avsnitt 3
— Vad i h-e, kom det från Jal, som var cheffen för Röd avlösning. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det? Den unge ntendentfänriken, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men hade inga vidare kommentarer att komma med. Så slutade första dagen för manskapet i Röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning i kriget.
Så gick det några dagar – ibland en natt – med Röd avlösning. Inget speciellt hände, som kan intressera en utomstående.
För min del fixade jag till lite avslappande fika-sittningar med mitt gäng, sedan vi gått av. Där kunde man få höra: ”Fyfan. Det här är mycket roligare än att stå i ett torn och huttra och vänta på att det skall komma flygplan att rapportera”. ”Åsså behöver man ju inte släpa på en massa prylar”. ”Å här händer det ju nåt, man sitter ju nästan mitt i smeten”. Flera av dom samlades också efter avgenomgången i ett rum med litet kartbord. Där övade man med rakorna, med klotsarna och med de jädrigt små brickorna, som lätt kunde vålla problem.
Det var roligt att få uppleva den här förändringen från allt det nervösa i början till det stadium, då killarna faktiskt längtade till nästa pågenomgång och uppvisning i röd avlösning. Det blev rutin i det hela och ”mina” ls-gubbar från F 2 imponerade på resten av Röd-gänget. Till och med Jal berömde grabbarna, då han i egen hög person knallade ner i Op-rummet och uttalade sin beundran för dem och deras insatser.
— — —
Vi närmade oss slutet på övningen Ö 65. Vid en avgenomgång klagade en divisionschef på att dom fått vänta alldeles för länge för att raketer till sina A 32 Lansen där de låg grupperade i obygden vid någon vägbas eller var dom nu var.
Det blev lite diskussioner hitochdit, tills Jal undrade om dom där jädrans limporna fanns kvar och om man kunde få fram lite detaljer kring dem. Limpornas diameter ansåg han vara väsentligt för att de skulle passa under Lansen-vingarna.
Allmänt skratt i församlingen tills dåvarande Chefen för Flygvapnet, CFV, generalen Lage Thunberg, med en harkling meddelade sin närvaro och som chef bad alla närvarande ur Röd avlösning att försöka vara allvarliga. ”Övningen pågår faktiskt ännu i två dygn och här skall fortfarande råda allvar” fick han till det. Vi återgick till ordningen och lämnade tills vidare diskussionen om limpor, tills CFV lämnat lokalen.
Så slutade övningen Ö 65 efter några dagar. Jag knallade upp på Garnis för att hälsa på löjtnanterna Karlsson och Berlin, som så snyggt hade givit mig möjligheten att inte bara få vara med på en kul övning utan också fick uppleva allt det positiva med ”omskolningen” av ls-grabbarna.
Jag hade till och med mig två Napoleonbakelser för att de riktigt skulle känna min uppskattning för deras benbrott och sjukdom.
Så återgick allt till den tråkiga vardagen, som alltid blev intressant för mig på något konstigt vis. Och alltid såg man till att jag blev dagofficer vid mysiga helger som exempelvis Midsommaren.
Dagoffs jobb i Boden var att marschera med L 20:s värnpliktiga ner till Ing 3, där vi fick mat. Efter gliringar från Ing-personalens befäl för bedrövlig marschkunskap föredrog jag att sitta och äta tillsammans med flygvapnets pojkar. Faktum är, att man inom flygvapnet föredrog att åka buss och inte knalla runt nejden. Därför vår oförmåga att gå snyggt. Vi var glada om vi i varje fall lyckades gå åt samma håll!
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
jag har redan fått ett par mejl, som undrar varför jag ska smutsa ner här med mina krior. Jag har inget bra svar, men det kanske jag kan få från andra. Men nu lovar jag att vara lugn. en tid. Sture Tingwall
Avslutningsvis efter Ö65-övningen två dagoffepisoder, som jag minns med värme. Den första handlar om en värnpliktig, som satt på sin säng, då jag gjorde min kvällsrunda. Han grät och jag undrade vad tusan hade hänt.
Jodå, han hade lämnat in en permissionansökan om att få åka hem i en vecka. Den hade inte blivit godkänd. Jag slog mig ner på sängen hans och undrade stillsamt varför han ville ha permission.
”Jo, vi måste skörda hemma nu och pappa är handikappad sen han fastna i tröskan i fjol och morsan vet inte ett skit om hur man gör det där. Och brorsan är förståndshandikappad och går inte och prata med ens”.
”Skrev du allt det där i din permissionsansökan då?
”Näe vafföde, jag ska ju inte behöva tala om hur jävlit vi hare upp i Övre Soppero!” Sa han.
Jag bad honom komma till min lilla dagoffexp nästa morron. Då skrev vi en ny ansökan, som beviljades på stubinen av chefen.
Nästa gång det här kom upp, var då jag skulle iväg till nån radarstation och hade beställt transport. Döm om min förvåning, då jag såg att det var min vpl från Soppero, som körde Duetten.
Han såg glad ut. ”Du löjtnant, du var fan så bussig och fixade det där åt mig. Då ska du ha snus! Jag får åka hem om två veckor”.
Jag avböjde snuset. Men så plötsligt blev det stål i hans ögon. ”Jaså, du tror att du är för fin för snus du? Men du är bra och snus ska du tamejfanimej ha.” Han höll fram den runda burken. Det var bara för mej att ta en prilla. Men ovan som jag var, så tappade jag hela tussen. ”Gapa löjtnant, så ska jag gerej en bra en” Jag gapade och han tryckte in en stor och fet en.
”Såja, löjtnant. Nu ere klart”.
Jag satt där med prillan, som jag tyckte spred sig i hela munnen på mig. Efter några minuter började jag bli yr i skallen. Efter ytterligare några minuter hade Soppero-grabben stannat Duetten. ”Skaru spy, så får du fanimej kliva ur. För det är jag som får göra rent efter dig”.
Den dagen stod en reservlöjtnant och spydde i diket på väg upp från Boden till Harads.
— — —
Eftersom jag var reservare, så blev jag dagoff så snart dom kunde klämma dit mig. Den här gången blev jag dagoff på F 21. Midsommartid naturligtvis. På den tiden hörde det till, att man körde så kallad patrull genom stan till ställen där man dansade, drack och hade det kul.
Jag visste inte var dessa syndens ställen fanns i Luleå, men min chaufför. Han var från Luleå.
Vi körde hit och dit och allt verkade okej tills vi upptäckte en värnpliktig hängande på ett spjälstaket intill ett så kallat utskänkningsställe. Vi stannade och jag gick fram och frågade hur han mådde. Han mådde inte bra och han ville gärna bli fraktad hem till förläggningen. Chauffören och jag släpade in honom i Duetten och åkte raskt hem till F 21 och hans logiment, dit vi bar honom. Det hände inte mycket mer den natten.
Nästa morgon skulle jag avge rapport till chefen. ”Hur vare i går och i natt på stan?” frågade han. ”Lugnt och fridfullt” kontrade jag. ”Lite glada värnpliktiga här och där, men inga problem”.
”Jasså. Är det säkert det?”
”Javisst. Inga problem!”
”Nu måste löjtnanten hålla sig till sanningen, för jag har fått rapporter från några bekanta, som bor alldeles intill restaurangen, där ni plockade upp en flygvapenmänniska. Och jag har fått veta, att han var full, mycket full”.
”Å tusan. Jag trodde bara han var sjuk och bara ville ha hjälp hem till förläggningen”.
”Ja men visade han inte med tal och åtbördor att han vara berusad?”
”Nu är jag ingen läkare och kan inte sånt där. Jag trodde han var sjuk som han vinglade och jag handlade därefter. Körde hem honom”.
Där stoppade ”förhöret”. Men chefen tryckte på en knapp och så kom det:
”Be Larsson komma in!” Och Larsson visade sig vara just den värnpliktige, som chauffören och jag hjälpt hem till förläggningen.
Larsson stod vid dörren i så kallad enskild ställning.
”Var Larsson full i lördags” var chefens raka fråga till vpl Larsson.
”Jo, nåsåförbannat” blev svaret.
Där slutar den historien med att jag blev nära nog omyndigförklarad och fick – tror jag – som straff ytterligare en lottakurs uppe i obygden i Lappland. Sån vvar majoren Karl-Erik Nittve. Men där träffade jag min blivande fru, som inte alls var så tokig. Så viss uppskattning bör majoren få!
Sture Tingwall
Avslutningsvis efter Ö65-övningen två dagoffepisoder, som jag minns med värme. Den första handlar om en värnpliktig, som satt på sin säng, då jag gjorde min kvällsrunda. Han grät och jag undrade vad tusan hade hänt.
Jodå, han hade lämnat in en permissionansökan om att få åka hem i en vecka. Den hade inte blivit godkänd. Jag slog mig ner på sängen hans och undrade stillsamt varför han ville ha permission.
”Jo, vi måste skörda hemma nu och pappa är handikappad sen han fastna i tröskan i fjol och morsan vet inte ett skit om hur man gör det där. Och brorsan är förståndshandikappad och går inte och prata med ens”.
”Skrev du allt det där i din permissionsansökan då?
”Näe vafföde, jag ska ju inte behöva tala om hur jävlit vi hare upp i Övre Soppero!” Sa han.
Jag bad honom komma till min lilla dagoffexp nästa morron. Då skrev vi en ny ansökan, som beviljades på stubinen av chefen.
Nästa gång det här kom upp, var då jag skulle iväg till nån radarstation och hade beställt transport. Döm om min förvåning, då jag såg att det var min vpl från Soppero, som körde Duetten.
Han såg glad ut. ”Du löjtnant, du var fan så bussig och fixade det där åt mig. Då ska du ha snus! Jag får åka hem om två veckor”.
Jag avböjde snuset. Men så plötsligt blev det stål i hans ögon. ”Jaså, du tror att du är för fin för snus du? Men du är bra och snus ska du tamejfanimej ha.” Han höll fram den runda burken. Det var bara för mej att ta en prilla. Men ovan som jag var, så tappade jag hela tussen. ”Gapa löjtnant, så ska jag gerej en bra en” Jag gapade och han tryckte in en stor och fet en.
”Såja, löjtnant. Nu ere klart”.
Jag satt där med prillan, som jag tyckte spred sig i hela munnen på mig. Efter några minuter började jag bli yr i skallen. Efter ytterligare några minuter hade Soppero-grabben stannat Duetten. ”Skaru spy, så får du fanimej kliva ur. För det är jag som får göra rent efter dig”.
Den dagen stod en reservlöjtnant och spydde i diket på väg upp från Boden till Harads.
— — —
Eftersom jag var reservare, så blev jag dagoff så snart dom kunde klämma dit mig. Den här gången blev jag dagoff på F 21. Midsommartid naturligtvis. På den tiden hörde det till, att man körde så kallad patrull genom stan till ställen där man dansade, drack och hade det kul.
Jag visste inte var dessa syndens ställen fanns i Luleå, men min chaufför. Han var från Luleå.
Vi körde hit och dit och allt verkade okej tills vi upptäckte en värnpliktig hängande på ett spjälstaket intill ett så kallat utskänkningsställe. Vi stannade och jag gick fram och frågade hur han mådde. Han mådde inte bra och han ville gärna bli fraktad hem till förläggningen. Chauffören och jag släpade in honom i Duetten och åkte raskt hem till F 21 och hans logiment, dit vi bar honom. Det hände inte mycket mer den natten.
Nästa morgon skulle jag avge rapport till chefen. ”Hur vare i går och i natt på stan?” frågade han. ”Lugnt och fridfullt” kontrade jag. ”Lite glada värnpliktiga här och där, men inga problem”.
”Jasså. Är det säkert det?”
”Javisst. Inga problem!”
”Nu måste löjtnanten hålla sig till sanningen, för jag har fått rapporter från några bekanta, som bor alldeles intill restaurangen, där ni plockade upp en flygvapenmänniska. Och jag har fått veta, att han var full, mycket full”.
”Å tusan. Jag trodde bara han var sjuk och bara ville ha hjälp hem till förläggningen”.
”Ja men visade han inte med tal och åtbördor att han vara berusad?”
”Nu är jag ingen läkare och kan inte sånt där. Jag trodde han var sjuk som han vinglade och jag handlade därefter. Körde hem honom”.
Där stoppade ”förhöret”. Men chefen tryckte på en knapp och så kom det:
”Be Larsson komma in!” Och Larsson visade sig vara just den värnpliktige, som chauffören och jag hjälpt hem till förläggningen.
Larsson stod vid dörren i så kallad enskild ställning.
”Var Larsson full i lördags” var chefens raka fråga till vpl Larsson.
”Jo, nåsåförbannat” blev svaret.
Där slutar den historien med att jag blev nära nog omyndigförklarad och fick – tror jag – som straff ytterligare en lottakurs uppe i obygden i Lappland. Sån vvar majoren Karl-Erik Nittve. Men där träffade jag min blivande fru, som inte alls var så tokig. Så viss uppskattning bör majoren få!
Sture Tingwall
-
Hans Krensler
- Inlägg: 351
- Blev medlem: 24 feb 2008, 18:50
- Ort: Schweiz
Re: Hur livar vi upp forumet?
Demokratiskt sett så har Stures hejarklack med allra största säkerhet och marginal erövrat både forumets stå- som sittplatser - så det är bara att köra vidare med skrönornasommarsol skrev:jag har redan fått ett par mejl, som undrar varför jag ska smutsa ner här med mina krior. Jag har inget bra svar, men det kanske jag kan få från andra. Men nu lovar jag att vara lugn. en tid. Sture Tingwall
tycker en rejält applåderande Hans K...
...men gärna under en annan rubrik, än "Hur livar vi upp forumet" - även om det egentligen just är det som Sture gör!
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Den här är lång, men prisbelönt. Flyghistoriker aav rang får utslag av den, men okej … Jag kör.
En skön Viktoria, men ingen seger…
Sagan börjar i Uppsala. Året är 1953. Lördag. Klockan är lite över tio på kvällen. Två ungdomar har varit på bio. Hon och han.
De står i hennes trappuppgång. Precis som två ungdomar då brukade göra efter en biokväll. De är tysta. Det är mörkt. Endast den röda knappen till trappbelysningen lyser intill tavlan med alla namn på de boende. Ibland tänds takets grymma hundrawattare. Någon går ut med en hund. Eller kommer tillbaks.
Efter någon minut är det mörkt, efterlängtat mörkt igen. Bara den röda knappen lyser, så romantiskt som bara en liten röd trappbelysningsknapp kan.
Där står de två. Han blyg. Han vill, men törs inte. Hur skulle hon reagera, om han gjorde det han helst skulle vilja göra just nu? Han har ännu inte kysst någon flicka. Han försöker skärpa sig. Han skärper sig, men just då han skall till, tänds trappljuset och allt badar återigen i avslöjande ljus. Otur! Han vill, men törs inte.
Da mi basia mille, säger flickan leende. Det lät faktiskt som en inbjudan till något. Men vad är det? Vad betyder det?
Hon går latinlinjen. Hon kan latin. Tredje ring. Han går också i tredje ring. På reallinjen. Har räknat med bråk och lärt sig dra katedern ur hypotenusan. Eller hur det nu var. En ovidkommande kunskap denna sena och för hans del förhoppningsvis romantiska kväll efter ett biobesök med en flicka han gillar. Som realare begriper han inget. Han är redan klar för flygutbildning på Ljungbyhed och det räcker med studenten och godkänt i matte, svenska & engelska.
Da mi basia mille, upprepar hon med samma outgrundliga leende. Han förstår intet. Det ger inget. Något senare går en frågande, lätt besviken realare hemåt i den knarrande snön.
Hon trycker okysst på den röda knappen. Ljuset tänds.
Hon tar hissen upp till sig.
Det händer inte den kvällen det, som han så gärna hade velat skulle hända. Så kan det bli, då det inte blir. Som så ofta i tonåren.
– – – –
Nästan femtio år senare sitter en man lite över sjuttio och lägger ut en bok. Katten Bagheera är med.Det är några problem. Författaren vill ha fetare rubriker. Han gillar heller inte det föreslagna typsnittet till brödtext. Garamond är vacker. Ett gammalt fint typsnitt. Författaren förstår inte heller varför utläggaren envisas med att vilja ha varje nytt kapitel att börja på en högersida. Så brukar det vara. Alltid diskussion!
En bok är i och för sig författarens barn. Det är bara att lägga ut den. Och göra ett snyggt omslag. Men författare bör skriva och sedan dra sig åt sidan. Om inte, kan det bli fel. Det blir stökigt.
Omslaget verkar bra. Skall bli både hårt och mjukt band. Författaren vill ha ryggtexten nerifrån och upp. Han, som lägger ut, vill ha den tvärtom. Smutstitel och förord blir bra. Sådant gör, att man känner att man har kommit igång. Man mår bra. Kul jobb.
Kapitlen är lätta att lägga ut, så snart man bestämt satsyta med luft omkring, som är minst lika viktig som själva texten. Radmellanrum och spaltbredd likaså. Anfanger på tre rader. Här och där dyker horungar*) och änkor*) upp. Det hör till, men upptäcks lätt med hjälp av datorn.
Paus med eftermiddagskopp och kanelsnäcka. I radions P1 surrar Boktornet på. Han, som lägger ut boken lyssnar lojt. Han tar sin första tugga i kanelsnäckan. Han får plötsligt höra från den lilla raspiga Walkmannen: Da mi basia mille …
Vad var det där? Han stannar upp mitt i kanelsnäckan. Hade han inte hört det där tidigare någon gång. Jovisst! Men var? När? Pausen blir längre än beräknat. Var tusan hade han hört det där om basia mille? Inte minsta ledtråd gav Boktornet, som stängde i och med detta.
Efter några veckor var boken utlagd. Korrektur hade utväxlats. Som vanligt med textändringar av författaren, som inte hade minsta aning om hur korrekturtecknen ser ut och än mindre hur de används. Samma visa varje gång! Typsnitt, rubriker, ryggtext och pagina var överstökade problem.
Fortfarande hade de olika åsikter om hur kapitlen skulle börja. Författaren fick nu hålla sig till sin läst, så gjorde utläggaren sitt. Bäst så!
Telefonen ringde. Han svarade. Bokens envise författare ringde nyfiket från Stockholm.
— Hej, hur är läget?
— Jodå, boken är snart klar för slutkorr. För övrigt är det bedrövligt!
— Jasså, vaddårå?
— Äh ingenting, jag har bara lite skit i spinalen.
— Vaddå? Haru ont i ryggen?
— Ja, hur tusan vet du det?
— Man är väl gammal latinare, sa uppringaren stolt.
Den gamle hedersmannen, svensk flygattaché i USA i många år och faktiskt hans flyglärare i yngre år, var alltså gammal latinare!
De pratade en stund om boken. Den gamle militären hade åsikter om den djupblå färg som valts till omslagsbildens vackra cumulusmoln mot blå himmel. Var den inte för mörk? Eller …
Samtalet närmar sig sitt slut. Plötsligt dyker det upp, det som sagts på Boktornet några veckor tidigare.
— Du sa, att Du är latinare. Är det här latin? Da mi basia mille …
försökte han, som kämpade med boklayouten.
— Ojdå! Det var inga dåliga grejer! Va sysslar du med? Da mi basia mille, deinde centum, dein mille altera, dein secunda centum, fortsatte den pensionerade flygaren. Jodå, det är latin. Det är Catullus, seru! Han skrev den kärleksdikten. Den är berömd.
Han som lade ut boken hade inte en susning om det berömda diktcitatet. Men så var han ju realare, en skral realare, som flugit högt.
— Ja, men vad betyder det då? På svenska! Sa realaren upphetsad.
— Haha. Fina grejer, grabben. Sa generalen glatt. Giv mig tusen kyssar, sedan hundra, därefter återigen tusen och nya hundra, sedan ännu ett tusen, sedan hundra … De du! Men hörru, vad tusan sysslar du med egentligen, va!? Jag trodde det bara var balansnerven din, som kom i kläm och strök med den där gången!
Jodå, nog hade en balansnerv kommit i kläm (man ska inte flyga avancerat med 40 grader i kroppen och tji möjlighet att tryckutjämna med vältäppta örontrumpeter!)
Samtalet avslutades. Han, som skulle lägga sista handen på en bok, innan det var dags för slutkorret, satt stilla.
Boken fick vänta. Den var ändå några veckor försenad. Men det var författarens fel. Han som skulle lägga sig i allting.
– – – –
Da mi basia mille … Giv mig tusen kyssar …
Var hade han hört detta? Och när? Paus igen. Påtåren var kall. Bullarna slut. Boken sköts åt sidan. Det enda som hördes var datorns fläkt, som surrade på tomgång. Och Bagheera som spann förnöjsamt.
Han fick funderingar nu, den gamle realaren med boken.
Han, som gick i RIII4a 1953 och envisades med att bli flygare.
Han, som en kall vinterkväll efter bion stått i ett mörkt trapphus tillsammans med en söt flicka från LIII4b vid samma läroverk, UHAL.
En kväll utan påtaglig, men dock efterlängtad romantik.
Han, som inte kom till skott.
Han, som inte kom till skott, trots en vacker inbjudan:
Da mi basia mille. Giv mig tusen kyssar …
Han, som intet förstod!
Detaljerna började klarna kring den förhoppningsfulla, men för honom lite snöpliga biokvällen för många Herrans år sedan. Bitarna föll på plats. Nu visste han!
Allt hade utspelats på Luthagsesplanaden 34. Där bodde Viktoria. Det var hon, som gick på latinlinjen.
Den blyge ynglingen, som aldrig kom till skott, var jag. Förbaskat! Tänk, att missa en sådan chans! Typiskt Tingwall!
Var fanns Viktoria just nu? Vore det djärvt att ringa upp henne och berätta. Ja, det vore nog alltför påfluget. Man vet inte heller vilka
vatten, som runnit under broarna sedan femtiotalet.
Min Ulla kom hem. Hon fick berättelsen till livs. Hon tyckte det var en vacker liten historia.
— Du, Ulla, vad tror du Viktoria skulle säga, om jag ringde till henne och berättade? Skulle det verka konstigt, tycker du? Vågar jag? Nej. Va? Gör jag bort mig? Ja, kanske eller… Vad säger Du, Ulla?
— Om någon av mina gamla beundrare skulle ringa och berätta en sådan historia skulle jag bara bli glad. Sa Ulla lugnt. Hon är bäst!
Att få tag i Viktorias telefonnummer var lätt. Institutet för Högre Reklamutbildning har koll på sina forna elever. Där gick Viktoria. Där gick jag, sedan Flygvapnet spolat mig och min tinitus.
— Jodå. Viktoria Säflund heter Filipsson nu.
Jag fick hennes telefonnummer. Flera gånger satt jag med luren i hand, men lade på igen. Jag var tillbaks i det gamla. Jag blev på något vis samma blyge Sturken, som för länge sedan missade chansen en vinterkväll i en trappuppgång i Uppsala. Efter bion. Hur skulle Viktoria reagera? Hon hade förmodligen glömt alltihop, men i alla fall… Men om hon hade glömt det, hur skulle hon då ta det? Kunde hon bli arg?
Jag tog dock mod till mig och ringde. Viktoria svarade.
— Tjenis Viktoria, Sturken här! Hur är läget?
Lika bra att gå ut hårt! Med flaggan i topp! Tyckte jag.
— Men oj då! Sturken? …
Såväl utropstecken som frågetecken hördes bakom orden! Även ett förvåningstecken, om nu sådana finns. Vi pratade länge.
Det blev dags för en lugnare och lättad Sturken att berätta bakgrunden till det plötsliga och spontana (jojo!) telefonsamtalet. Jag berättade om arbetet med boken och om den gamle generalen, som var latinare. Ett glatt skratt från Viktoria bekräftade, att jag gjort rätt. Jag, som gruvat mig.
Men jag kunde inte låta bli att tänka.
Vad hade hänt, om jag varit latinare och inte bara kunnat läsa hennes läppar, utan också komma i bättre kontakt med dem?
Livet innefattar många frågor och undringar.
Och många minnen. Som gör livet rikare. Rikt på minnen.
Da mi bassia mille!
En skön Viktoria, men ingen seger…
Sagan börjar i Uppsala. Året är 1953. Lördag. Klockan är lite över tio på kvällen. Två ungdomar har varit på bio. Hon och han.
De står i hennes trappuppgång. Precis som två ungdomar då brukade göra efter en biokväll. De är tysta. Det är mörkt. Endast den röda knappen till trappbelysningen lyser intill tavlan med alla namn på de boende. Ibland tänds takets grymma hundrawattare. Någon går ut med en hund. Eller kommer tillbaks.
Efter någon minut är det mörkt, efterlängtat mörkt igen. Bara den röda knappen lyser, så romantiskt som bara en liten röd trappbelysningsknapp kan.
Där står de två. Han blyg. Han vill, men törs inte. Hur skulle hon reagera, om han gjorde det han helst skulle vilja göra just nu? Han har ännu inte kysst någon flicka. Han försöker skärpa sig. Han skärper sig, men just då han skall till, tänds trappljuset och allt badar återigen i avslöjande ljus. Otur! Han vill, men törs inte.
Da mi basia mille, säger flickan leende. Det lät faktiskt som en inbjudan till något. Men vad är det? Vad betyder det?
Hon går latinlinjen. Hon kan latin. Tredje ring. Han går också i tredje ring. På reallinjen. Har räknat med bråk och lärt sig dra katedern ur hypotenusan. Eller hur det nu var. En ovidkommande kunskap denna sena och för hans del förhoppningsvis romantiska kväll efter ett biobesök med en flicka han gillar. Som realare begriper han inget. Han är redan klar för flygutbildning på Ljungbyhed och det räcker med studenten och godkänt i matte, svenska & engelska.
Da mi basia mille, upprepar hon med samma outgrundliga leende. Han förstår intet. Det ger inget. Något senare går en frågande, lätt besviken realare hemåt i den knarrande snön.
Hon trycker okysst på den röda knappen. Ljuset tänds.
Hon tar hissen upp till sig.
Det händer inte den kvällen det, som han så gärna hade velat skulle hända. Så kan det bli, då det inte blir. Som så ofta i tonåren.
– – – –
Nästan femtio år senare sitter en man lite över sjuttio och lägger ut en bok. Katten Bagheera är med.Det är några problem. Författaren vill ha fetare rubriker. Han gillar heller inte det föreslagna typsnittet till brödtext. Garamond är vacker. Ett gammalt fint typsnitt. Författaren förstår inte heller varför utläggaren envisas med att vilja ha varje nytt kapitel att börja på en högersida. Så brukar det vara. Alltid diskussion!
En bok är i och för sig författarens barn. Det är bara att lägga ut den. Och göra ett snyggt omslag. Men författare bör skriva och sedan dra sig åt sidan. Om inte, kan det bli fel. Det blir stökigt.
Omslaget verkar bra. Skall bli både hårt och mjukt band. Författaren vill ha ryggtexten nerifrån och upp. Han, som lägger ut, vill ha den tvärtom. Smutstitel och förord blir bra. Sådant gör, att man känner att man har kommit igång. Man mår bra. Kul jobb.
Kapitlen är lätta att lägga ut, så snart man bestämt satsyta med luft omkring, som är minst lika viktig som själva texten. Radmellanrum och spaltbredd likaså. Anfanger på tre rader. Här och där dyker horungar*) och änkor*) upp. Det hör till, men upptäcks lätt med hjälp av datorn.
Paus med eftermiddagskopp och kanelsnäcka. I radions P1 surrar Boktornet på. Han, som lägger ut boken lyssnar lojt. Han tar sin första tugga i kanelsnäckan. Han får plötsligt höra från den lilla raspiga Walkmannen: Da mi basia mille …
Vad var det där? Han stannar upp mitt i kanelsnäckan. Hade han inte hört det där tidigare någon gång. Jovisst! Men var? När? Pausen blir längre än beräknat. Var tusan hade han hört det där om basia mille? Inte minsta ledtråd gav Boktornet, som stängde i och med detta.
Efter några veckor var boken utlagd. Korrektur hade utväxlats. Som vanligt med textändringar av författaren, som inte hade minsta aning om hur korrekturtecknen ser ut och än mindre hur de används. Samma visa varje gång! Typsnitt, rubriker, ryggtext och pagina var överstökade problem.
Fortfarande hade de olika åsikter om hur kapitlen skulle börja. Författaren fick nu hålla sig till sin läst, så gjorde utläggaren sitt. Bäst så!
Telefonen ringde. Han svarade. Bokens envise författare ringde nyfiket från Stockholm.
— Hej, hur är läget?
— Jodå, boken är snart klar för slutkorr. För övrigt är det bedrövligt!
— Jasså, vaddårå?
— Äh ingenting, jag har bara lite skit i spinalen.
— Vaddå? Haru ont i ryggen?
— Ja, hur tusan vet du det?
— Man är väl gammal latinare, sa uppringaren stolt.
Den gamle hedersmannen, svensk flygattaché i USA i många år och faktiskt hans flyglärare i yngre år, var alltså gammal latinare!
De pratade en stund om boken. Den gamle militären hade åsikter om den djupblå färg som valts till omslagsbildens vackra cumulusmoln mot blå himmel. Var den inte för mörk? Eller …
Samtalet närmar sig sitt slut. Plötsligt dyker det upp, det som sagts på Boktornet några veckor tidigare.
— Du sa, att Du är latinare. Är det här latin? Da mi basia mille …
försökte han, som kämpade med boklayouten.
— Ojdå! Det var inga dåliga grejer! Va sysslar du med? Da mi basia mille, deinde centum, dein mille altera, dein secunda centum, fortsatte den pensionerade flygaren. Jodå, det är latin. Det är Catullus, seru! Han skrev den kärleksdikten. Den är berömd.
Han som lade ut boken hade inte en susning om det berömda diktcitatet. Men så var han ju realare, en skral realare, som flugit högt.
— Ja, men vad betyder det då? På svenska! Sa realaren upphetsad.
— Haha. Fina grejer, grabben. Sa generalen glatt. Giv mig tusen kyssar, sedan hundra, därefter återigen tusen och nya hundra, sedan ännu ett tusen, sedan hundra … De du! Men hörru, vad tusan sysslar du med egentligen, va!? Jag trodde det bara var balansnerven din, som kom i kläm och strök med den där gången!
Jodå, nog hade en balansnerv kommit i kläm (man ska inte flyga avancerat med 40 grader i kroppen och tji möjlighet att tryckutjämna med vältäppta örontrumpeter!)
Samtalet avslutades. Han, som skulle lägga sista handen på en bok, innan det var dags för slutkorret, satt stilla.
Boken fick vänta. Den var ändå några veckor försenad. Men det var författarens fel. Han som skulle lägga sig i allting.
– – – –
Da mi basia mille … Giv mig tusen kyssar …
Var hade han hört detta? Och när? Paus igen. Påtåren var kall. Bullarna slut. Boken sköts åt sidan. Det enda som hördes var datorns fläkt, som surrade på tomgång. Och Bagheera som spann förnöjsamt.
Han fick funderingar nu, den gamle realaren med boken.
Han, som gick i RIII4a 1953 och envisades med att bli flygare.
Han, som en kall vinterkväll efter bion stått i ett mörkt trapphus tillsammans med en söt flicka från LIII4b vid samma läroverk, UHAL.
En kväll utan påtaglig, men dock efterlängtad romantik.
Han, som inte kom till skott.
Han, som inte kom till skott, trots en vacker inbjudan:
Da mi basia mille. Giv mig tusen kyssar …
Han, som intet förstod!
Detaljerna började klarna kring den förhoppningsfulla, men för honom lite snöpliga biokvällen för många Herrans år sedan. Bitarna föll på plats. Nu visste han!
Allt hade utspelats på Luthagsesplanaden 34. Där bodde Viktoria. Det var hon, som gick på latinlinjen.
Den blyge ynglingen, som aldrig kom till skott, var jag. Förbaskat! Tänk, att missa en sådan chans! Typiskt Tingwall!
Var fanns Viktoria just nu? Vore det djärvt att ringa upp henne och berätta. Ja, det vore nog alltför påfluget. Man vet inte heller vilka
vatten, som runnit under broarna sedan femtiotalet.
Min Ulla kom hem. Hon fick berättelsen till livs. Hon tyckte det var en vacker liten historia.
— Du, Ulla, vad tror du Viktoria skulle säga, om jag ringde till henne och berättade? Skulle det verka konstigt, tycker du? Vågar jag? Nej. Va? Gör jag bort mig? Ja, kanske eller… Vad säger Du, Ulla?
— Om någon av mina gamla beundrare skulle ringa och berätta en sådan historia skulle jag bara bli glad. Sa Ulla lugnt. Hon är bäst!
Att få tag i Viktorias telefonnummer var lätt. Institutet för Högre Reklamutbildning har koll på sina forna elever. Där gick Viktoria. Där gick jag, sedan Flygvapnet spolat mig och min tinitus.
— Jodå. Viktoria Säflund heter Filipsson nu.
Jag fick hennes telefonnummer. Flera gånger satt jag med luren i hand, men lade på igen. Jag var tillbaks i det gamla. Jag blev på något vis samma blyge Sturken, som för länge sedan missade chansen en vinterkväll i en trappuppgång i Uppsala. Efter bion. Hur skulle Viktoria reagera? Hon hade förmodligen glömt alltihop, men i alla fall… Men om hon hade glömt det, hur skulle hon då ta det? Kunde hon bli arg?
Jag tog dock mod till mig och ringde. Viktoria svarade.
— Tjenis Viktoria, Sturken här! Hur är läget?
Lika bra att gå ut hårt! Med flaggan i topp! Tyckte jag.
— Men oj då! Sturken? …
Såväl utropstecken som frågetecken hördes bakom orden! Även ett förvåningstecken, om nu sådana finns. Vi pratade länge.
Det blev dags för en lugnare och lättad Sturken att berätta bakgrunden till det plötsliga och spontana (jojo!) telefonsamtalet. Jag berättade om arbetet med boken och om den gamle generalen, som var latinare. Ett glatt skratt från Viktoria bekräftade, att jag gjort rätt. Jag, som gruvat mig.
Men jag kunde inte låta bli att tänka.
Vad hade hänt, om jag varit latinare och inte bara kunnat läsa hennes läppar, utan också komma i bättre kontakt med dem?
Livet innefattar många frågor och undringar.
Och många minnen. Som gör livet rikare. Rikt på minnen.
Da mi bassia mille!
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Jag glömde den här, som får bli min avslutningsgrej här. Jag går över till annat, så kan NI i lugn och ro besluta hur många lådor det ska vara, vad de skall kallas med mera. Sture Tingwall
Den här lite märkliga historien börjar i slutet av augusti 1954.
Historien handlar om aspirant 18 Sag, aspirant 19 Son och aspirant 20 Tal, som kom att ingå i samma flyggrupp tillhörande 1. flygskolan, F 5, Ljungbyhed.
Bara efter någon vecka var vi bundis (som det hette på den tiden!). Sag var redan militär, furir i något norrländsk förband, men ville mera. Han gick Försvarets Läroverk i Uppsala och blev efter läkarundersökning kallad till flygutbildning. Han var en jäkel och blev med tiden överste. Duktig pojke!
Det enda jag minns av Son var att han var skånsk till tusen. Då vi hade lektion (för att lära oss radiokommunicera med de strupmikrofoner vi hade under flygning, minns jag, att han fick uppgiften av vår logoped att läsa en tjusig dikt, som börjar Regn, regn, regn. Det lät inte bra. Min dialekt var den avskyvärda stockholmskan uppblandad med den än värre uppländskan. Fick jag veta. Så var det på den tiden.
Vi hade också permission. Varje lördag kl 1400 var det permissionsuppställning med blanka skor.Vi aspiranter måste under helgpermission som varade till klockan 2400 lördag och till 2200 söndag, vara klädda i permissionsmunderingen. Det var uniformstvång. Det var en plåga, men kunde stundtals vändas till något positivt.
Vi drog gärna ner till Kalle på Spången, där de hade en utomhusdansbana med bedrövlig musik. Kombinationen flygaspiranter i uniform och flickor med glimt i ögat förstärkta av ljumma sommarnätter gav dock tillfälle till andra övningar – om uttrycket tillåtes.
Emellertid fanns en hake, en grov hake. Vi aspiranter skulle vara tillbaks på förläggningen senast klockan 24 på lördagskvällen! Det gjorde ekvationen pojkar, flickor, dans och efterföljande övningar så gott som omöjlig.
Där har ni prologen till den här historien.
— — —
För sent (som alltid) konstaterade Sag, Son och jag, att klockan blivit över 24. Vad göra? Vi fick låna flickornas cyklar för att snabbt veva hemåt till Flygskolan.
Men vi kunde ju inte gå igenom vakten, för då blev det buren direkt. Men Sag visste. Vi smög in på intilliggande handelsträdgård. Där fanns en stege lång nog, med vilken vi kunde krångla oss över det höga stängslet intill Flygskolans område. Det var inget nytt. Det hade vi gjort tidigare.Vi visste dock inte, att Flygskolans vaktstyrka just den dagen/natten hade samövning med den lokala civila polisen, som var utrustad med hungriga hundar, främst av schäfertyp.
Sag och jag hade krånglat oss över staketet och var välbehållna på insidan. Men Son hade fastnat i taggtrådarna högst upp.
Man hade i samband med samövningen beslutat genomföra en kontrollrunda med hundar och allt. Ni anar slutet för oss. Man tog oss till vakten och finkan där, sedan man lossat Son från taggtråden. Klockan var då lite över två på natten, så våra möjligheter att komma med bra förklaringar hade runnit ut.
Vi blev släppta ur finkan på söndagsmorgonen med domen kasernförbud i en vecka. Vi fick inte lämna området eller vårt logement utom då det serverades frukost, lunch och middag. Eller då vi hade flygtjänst. I övrigt skulle vi sitta på vårt trista trebäddsrum och idka persedelvård, putsa dojor och annat intressant.
En kortlek gjorde det hela rätt så drägligt.Vid genomgången före flygning på måndagsmorgonen, där för övrigt meteorologen spådde fint flygväder samtidigt som det i samma ögonblick sommarhaglade på fönstren, fick vi veta, att Chefen för F13 i Norrköping hade inkommit med en beställning på flygning nästa söndag för kursettorna vid Bungeskolan på Gotland.
Bungeskolan var Sveriges Lottaförbunds utbildningscentrum (nu nedlagt!), där man sommartid utbildade lottor i sjukvård och i luftförsvar – så kallade ls-lottor (som stod ute i luftbevakningstorn och rapporterade flygrörelser till lgc-lottor (som tog emot dessa rapporter i nedgrävda luftförsvarsgruppcentraler).
Vi tre lyssnade lojt på den informationen. Den kunde ja inte gälla oss med kasernförbud. Vi skulle ju vara inlåsta under helgen. Sedan flög vi. Sedan lunchade vi. Sedan flög vi igen. Sedan middag och resten av dagen var vi ”vingklippta” och fick inte lämna vårt logement.
Det var vårt veckolånga straff. Så pågick det fram till fredagen. Då var det bara två dagar kvar av kasernförbudet. Efter middagen hade vi bara att återvända till logementet och kortleken med vårt kasernförbud.
Plötsligt dök dagofficeren upp. Den här gången inte bara för att kolla att vi höll oss inne, utan också för att meddela skolchefens beslut.
Två av oss tre skulle flyga till Gotland och genomföra flygningen med lottakurs-ettorna med var sin Sk 50. I stället för att peka ut två ”frivilliga” att genomföra flygningen, plockade dagoff fram tre tändstickor, två långa, en kort. Vi skulle alltså dra sticka om vilka två som skulle tvingas flyga kommande söndag till den högtidliga avslutningen på Bungeskolan. Och för att flyga två lottor under någon timme runt Gotland.
Det blev enkelt. 19 Son började och drog direkt den korta stickan. Han slapp.
Så det blev 18 Sags och min uppgift att flyga till Gotland på söndagen. Dagoff förklarade, att Sag blev chef för expeditionen, eftersom hans sticka var lite brun på sidan.
Så blev det alltså att två flygelever (dock med rejält antal flygtimmar för ensamflygning med passagerare) vid sextiden på söndagmorgonen lymade ner till hangaren för att där klä sig fältmässigt i urbota fula flygpyjamasar och utkvittera var sin Sk 50 Safir – Erik Röd 6 och Erik Röd 3.
Där fanns redan två mekaniker, som tankat och varmkört. Två extra flytvästar, sittkuddar och ”flygluvor” till våra kommande passagerare låg redan på plats i högerstolarna. En meteorolog, som i ottan tvingats upp ur bingen och dra på sig byxorna för att meddela, att vädret nog skulle vara sommarlikt hela helgen.
Kanske något värmeåskväder nånstans på vägen, men det var det ju bara att flyga runt (vi fick ju inte gå över 3000 meter med Safirerna som saknade syrgasstöttning).
Aspirant 18 Sag i form av chef för vår illustra tvåmannastyrka fick fram att vi skulle flyga i snygg roteformation – i varje fall så länge någon nyfiken chef kunde ju kolla hur vi genomförde operationen! Chefer kan man inte alltid lita på!
Vi skulle gå mot Påskallavik, hade han också meddelat. Sedan över Kalmarsund mot Grankulla vid Ölands norra udde. Så en stund över havet – vi hade flytvästar den här gången – och in över Gotland. Det var bara för mig som tvåa att hänga med.
Bungeskolan låg vid ett gammalt flygfält, där man under kriget snabbutbildade piloter. Det ligger vid Fårösund i norra Gotland.Vi landade efter lite över två timmar. Vi var fulltankade och kunde ta oss hem utan problem, för på Bunge fanns inget flygbränsle att tillgå, bara snygga lottor i mängd!
Vi taxade fram till hangaren och kuperade. Klev ur och stod där i våra ”flygpyjamasmunderingar”. (Inte tusan behövde Biggles se ut på det bedrövliga sättet!)
Men vi var ju bara där för att gratulationsflyga några skärpta lottakurs-ettor och sedan dra oss hem samma dag! Inget annat! Chefen för Sveriges Lottakårer tillika hovfru (jag har glömt vad hon hette, men en fin dam var hon!) hälsade oss välkomna.
Vi fick en kopp kaffe och en tårtbit, för här skulle firas. De två lottorna fick sina blommor som bäst-i-kursen och så var det dags att gå ut till flygplanen och göra vår grattisrunda med dem över Gotland.
Jag skulle flyga med tanten, som blev bäst på ls-kursen. Hon hade uniform med långbyxor. Sag valde den söta tjejen, som var bäst i lgc-kursen. Han var ju liksom lite chef. Hon hade inte långbyxor. Hon hade uniform men med kjol, en kort en.
Det här med långbyxor och kort kjol har med fortsättningen av den här sagan att göra.Sag gick igenom med damerna vad som gällde före och under flygning. Och vad som skulle göras om det skulle jävlas. Flytvästar skulle på, för vi skulle gå runt Gotland med mycket vatten inunder. I övrigt gällde inte mycket.
Vi hjälpte flickorna ombord. Spände fast dem. Innan Sag kom, hade han ringt meteorologen och kollat vädret en gång till. Det var okej. Det var bara att dra.
Sag taxade ut med sin tjej i Röd 6 och jag följde efter med min tant, som var runt 35 år. Han startade och tanten och jag i Röd 3 blev luftburna nån minut senare.
Vi hade bestämt, att Sag skulle gå runt Gotland i högervarv och jag i vänstervarv. Smörflygning gällde! Och så skulle vi då vi möttes bortåt Ljugarn på östsidan flyga rote en stund så flickorna fick se hur man kunde göra.Sedan skulle Sag landa först. Han landade först. Men det blev något konstigt, för då min tant och jag låg på finalen, så hade hans Röd 6 stannat mitt på banan.Vi såg också hur han klev ur och sprang mot hangaren.
Min tant och jag fick göra ett varv till och ännu ett varv till. Inget hände och vi kunde inte gå ner så länge som Oves Safir stod där i vägen mitt på banan. Så tanten och jag drog mot Fårö och sedan mot Gotska Sandön, då vi plötsligt hörde Ove på radion. Han hade knäckt propellern vid landningen, men skulle med hjälp av en bondes traktor få in flygplanet till hangarområdet inom några minuter.
Min tant och jag landade sedan utan problem och taxade fram mot hangaren där vi parkerade intill Oves stukade Röd 6. Jag hjälpte henne ur flygplanet och hon var glad för att jag inte hade flugit dumdristigt med henne, som hon sa. Vi gick fram emot den improviserade kaféhörnan just intill den stora hangarporten. Där satt aspirant 18 Sag.
Han var inte glad.”Fy fasen för fruntimmer”, fick han fram då jag satte mig brevid honom. ”Fruntimmer, som skall få flyga i flygplan av den här sorten måste tamejtusan har långbyxor”, sa han mellan några tuggor i den russinförstärkta snurrbullen.
Han berättade:”Jo, Sture Du vet ju@. Jag flög och hon bara satt där. Då vi landar drar vi långsamt spaken åt oss tills flygplanet slutat flyga. Då skall spaken ända in i magen.
Då blir det en smörlandning. Det vet du ju! Men då jag just drog spaken i magen, så drogs hennes korta kjol upp av hennes spak ända till magen. Det är ju så med vårt jädra dubbelkommando! Vem tusan visste, att det var så känsligt.
Just vid sättningen drog jag spaken i magen för att smyga ner. Då tog hon i med båda händerna sköt fram sin spak samtidigt som hon skrek, du din fräcke fan ska inte göra så här med mig!
Hon gav oss dykroder till tusen. Vi gick på nosen. Nosstället fjädrade i botten och propellern fick sig en knäck i båda bladen. Inget att flyga med mer. Här måste tekniker upp på måndag och byta snurran. Jag åker med dig hem i Trean, så får vi skriva rapport om det här hemma.
Vi flög hem i ”min” Röd 3. Landade efter ett par timmar. Fyllde i loggboken. Så knallade vi upp på expeditionen för att ta några blanketter för att skriva haverirapporten.
”Du Sture, vi ska fasen skriva i rapporten, att flygning med damer i kjol skall vara förbjuden. Eller också skall spaken i högersitsen monteras bort. Antingen eller! Vad tycker du?”
Vi var jädrigt överens!
Sture Tingwall
Den här lite märkliga historien börjar i slutet av augusti 1954.
Historien handlar om aspirant 18 Sag, aspirant 19 Son och aspirant 20 Tal, som kom att ingå i samma flyggrupp tillhörande 1. flygskolan, F 5, Ljungbyhed.
Bara efter någon vecka var vi bundis (som det hette på den tiden!). Sag var redan militär, furir i något norrländsk förband, men ville mera. Han gick Försvarets Läroverk i Uppsala och blev efter läkarundersökning kallad till flygutbildning. Han var en jäkel och blev med tiden överste. Duktig pojke!
Det enda jag minns av Son var att han var skånsk till tusen. Då vi hade lektion (för att lära oss radiokommunicera med de strupmikrofoner vi hade under flygning, minns jag, att han fick uppgiften av vår logoped att läsa en tjusig dikt, som börjar Regn, regn, regn. Det lät inte bra. Min dialekt var den avskyvärda stockholmskan uppblandad med den än värre uppländskan. Fick jag veta. Så var det på den tiden.
Vi hade också permission. Varje lördag kl 1400 var det permissionsuppställning med blanka skor.Vi aspiranter måste under helgpermission som varade till klockan 2400 lördag och till 2200 söndag, vara klädda i permissionsmunderingen. Det var uniformstvång. Det var en plåga, men kunde stundtals vändas till något positivt.
Vi drog gärna ner till Kalle på Spången, där de hade en utomhusdansbana med bedrövlig musik. Kombinationen flygaspiranter i uniform och flickor med glimt i ögat förstärkta av ljumma sommarnätter gav dock tillfälle till andra övningar – om uttrycket tillåtes.
Emellertid fanns en hake, en grov hake. Vi aspiranter skulle vara tillbaks på förläggningen senast klockan 24 på lördagskvällen! Det gjorde ekvationen pojkar, flickor, dans och efterföljande övningar så gott som omöjlig.
Där har ni prologen till den här historien.
— — —
För sent (som alltid) konstaterade Sag, Son och jag, att klockan blivit över 24. Vad göra? Vi fick låna flickornas cyklar för att snabbt veva hemåt till Flygskolan.
Men vi kunde ju inte gå igenom vakten, för då blev det buren direkt. Men Sag visste. Vi smög in på intilliggande handelsträdgård. Där fanns en stege lång nog, med vilken vi kunde krångla oss över det höga stängslet intill Flygskolans område. Det var inget nytt. Det hade vi gjort tidigare.Vi visste dock inte, att Flygskolans vaktstyrka just den dagen/natten hade samövning med den lokala civila polisen, som var utrustad med hungriga hundar, främst av schäfertyp.
Sag och jag hade krånglat oss över staketet och var välbehållna på insidan. Men Son hade fastnat i taggtrådarna högst upp.
Man hade i samband med samövningen beslutat genomföra en kontrollrunda med hundar och allt. Ni anar slutet för oss. Man tog oss till vakten och finkan där, sedan man lossat Son från taggtråden. Klockan var då lite över två på natten, så våra möjligheter att komma med bra förklaringar hade runnit ut.
Vi blev släppta ur finkan på söndagsmorgonen med domen kasernförbud i en vecka. Vi fick inte lämna området eller vårt logement utom då det serverades frukost, lunch och middag. Eller då vi hade flygtjänst. I övrigt skulle vi sitta på vårt trista trebäddsrum och idka persedelvård, putsa dojor och annat intressant.
En kortlek gjorde det hela rätt så drägligt.Vid genomgången före flygning på måndagsmorgonen, där för övrigt meteorologen spådde fint flygväder samtidigt som det i samma ögonblick sommarhaglade på fönstren, fick vi veta, att Chefen för F13 i Norrköping hade inkommit med en beställning på flygning nästa söndag för kursettorna vid Bungeskolan på Gotland.
Bungeskolan var Sveriges Lottaförbunds utbildningscentrum (nu nedlagt!), där man sommartid utbildade lottor i sjukvård och i luftförsvar – så kallade ls-lottor (som stod ute i luftbevakningstorn och rapporterade flygrörelser till lgc-lottor (som tog emot dessa rapporter i nedgrävda luftförsvarsgruppcentraler).
Vi tre lyssnade lojt på den informationen. Den kunde ja inte gälla oss med kasernförbud. Vi skulle ju vara inlåsta under helgen. Sedan flög vi. Sedan lunchade vi. Sedan flög vi igen. Sedan middag och resten av dagen var vi ”vingklippta” och fick inte lämna vårt logement.
Det var vårt veckolånga straff. Så pågick det fram till fredagen. Då var det bara två dagar kvar av kasernförbudet. Efter middagen hade vi bara att återvända till logementet och kortleken med vårt kasernförbud.
Plötsligt dök dagofficeren upp. Den här gången inte bara för att kolla att vi höll oss inne, utan också för att meddela skolchefens beslut.
Två av oss tre skulle flyga till Gotland och genomföra flygningen med lottakurs-ettorna med var sin Sk 50. I stället för att peka ut två ”frivilliga” att genomföra flygningen, plockade dagoff fram tre tändstickor, två långa, en kort. Vi skulle alltså dra sticka om vilka två som skulle tvingas flyga kommande söndag till den högtidliga avslutningen på Bungeskolan. Och för att flyga två lottor under någon timme runt Gotland.
Det blev enkelt. 19 Son började och drog direkt den korta stickan. Han slapp.
Så det blev 18 Sags och min uppgift att flyga till Gotland på söndagen. Dagoff förklarade, att Sag blev chef för expeditionen, eftersom hans sticka var lite brun på sidan.
Så blev det alltså att två flygelever (dock med rejält antal flygtimmar för ensamflygning med passagerare) vid sextiden på söndagmorgonen lymade ner till hangaren för att där klä sig fältmässigt i urbota fula flygpyjamasar och utkvittera var sin Sk 50 Safir – Erik Röd 6 och Erik Röd 3.
Där fanns redan två mekaniker, som tankat och varmkört. Två extra flytvästar, sittkuddar och ”flygluvor” till våra kommande passagerare låg redan på plats i högerstolarna. En meteorolog, som i ottan tvingats upp ur bingen och dra på sig byxorna för att meddela, att vädret nog skulle vara sommarlikt hela helgen.
Kanske något värmeåskväder nånstans på vägen, men det var det ju bara att flyga runt (vi fick ju inte gå över 3000 meter med Safirerna som saknade syrgasstöttning).
Aspirant 18 Sag i form av chef för vår illustra tvåmannastyrka fick fram att vi skulle flyga i snygg roteformation – i varje fall så länge någon nyfiken chef kunde ju kolla hur vi genomförde operationen! Chefer kan man inte alltid lita på!
Vi skulle gå mot Påskallavik, hade han också meddelat. Sedan över Kalmarsund mot Grankulla vid Ölands norra udde. Så en stund över havet – vi hade flytvästar den här gången – och in över Gotland. Det var bara för mig som tvåa att hänga med.
Bungeskolan låg vid ett gammalt flygfält, där man under kriget snabbutbildade piloter. Det ligger vid Fårösund i norra Gotland.Vi landade efter lite över två timmar. Vi var fulltankade och kunde ta oss hem utan problem, för på Bunge fanns inget flygbränsle att tillgå, bara snygga lottor i mängd!
Vi taxade fram till hangaren och kuperade. Klev ur och stod där i våra ”flygpyjamasmunderingar”. (Inte tusan behövde Biggles se ut på det bedrövliga sättet!)
Men vi var ju bara där för att gratulationsflyga några skärpta lottakurs-ettor och sedan dra oss hem samma dag! Inget annat! Chefen för Sveriges Lottakårer tillika hovfru (jag har glömt vad hon hette, men en fin dam var hon!) hälsade oss välkomna.
Vi fick en kopp kaffe och en tårtbit, för här skulle firas. De två lottorna fick sina blommor som bäst-i-kursen och så var det dags att gå ut till flygplanen och göra vår grattisrunda med dem över Gotland.
Jag skulle flyga med tanten, som blev bäst på ls-kursen. Hon hade uniform med långbyxor. Sag valde den söta tjejen, som var bäst i lgc-kursen. Han var ju liksom lite chef. Hon hade inte långbyxor. Hon hade uniform men med kjol, en kort en.
Det här med långbyxor och kort kjol har med fortsättningen av den här sagan att göra.Sag gick igenom med damerna vad som gällde före och under flygning. Och vad som skulle göras om det skulle jävlas. Flytvästar skulle på, för vi skulle gå runt Gotland med mycket vatten inunder. I övrigt gällde inte mycket.
Vi hjälpte flickorna ombord. Spände fast dem. Innan Sag kom, hade han ringt meteorologen och kollat vädret en gång till. Det var okej. Det var bara att dra.
Sag taxade ut med sin tjej i Röd 6 och jag följde efter med min tant, som var runt 35 år. Han startade och tanten och jag i Röd 3 blev luftburna nån minut senare.
Vi hade bestämt, att Sag skulle gå runt Gotland i högervarv och jag i vänstervarv. Smörflygning gällde! Och så skulle vi då vi möttes bortåt Ljugarn på östsidan flyga rote en stund så flickorna fick se hur man kunde göra.Sedan skulle Sag landa först. Han landade först. Men det blev något konstigt, för då min tant och jag låg på finalen, så hade hans Röd 6 stannat mitt på banan.Vi såg också hur han klev ur och sprang mot hangaren.
Min tant och jag fick göra ett varv till och ännu ett varv till. Inget hände och vi kunde inte gå ner så länge som Oves Safir stod där i vägen mitt på banan. Så tanten och jag drog mot Fårö och sedan mot Gotska Sandön, då vi plötsligt hörde Ove på radion. Han hade knäckt propellern vid landningen, men skulle med hjälp av en bondes traktor få in flygplanet till hangarområdet inom några minuter.
Min tant och jag landade sedan utan problem och taxade fram mot hangaren där vi parkerade intill Oves stukade Röd 6. Jag hjälpte henne ur flygplanet och hon var glad för att jag inte hade flugit dumdristigt med henne, som hon sa. Vi gick fram emot den improviserade kaféhörnan just intill den stora hangarporten. Där satt aspirant 18 Sag.
Han var inte glad.”Fy fasen för fruntimmer”, fick han fram då jag satte mig brevid honom. ”Fruntimmer, som skall få flyga i flygplan av den här sorten måste tamejtusan har långbyxor”, sa han mellan några tuggor i den russinförstärkta snurrbullen.
Han berättade:”Jo, Sture Du vet ju@. Jag flög och hon bara satt där. Då vi landar drar vi långsamt spaken åt oss tills flygplanet slutat flyga. Då skall spaken ända in i magen.
Då blir det en smörlandning. Det vet du ju! Men då jag just drog spaken i magen, så drogs hennes korta kjol upp av hennes spak ända till magen. Det är ju så med vårt jädra dubbelkommando! Vem tusan visste, att det var så känsligt.
Just vid sättningen drog jag spaken i magen för att smyga ner. Då tog hon i med båda händerna sköt fram sin spak samtidigt som hon skrek, du din fräcke fan ska inte göra så här med mig!
Hon gav oss dykroder till tusen. Vi gick på nosen. Nosstället fjädrade i botten och propellern fick sig en knäck i båda bladen. Inget att flyga med mer. Här måste tekniker upp på måndag och byta snurran. Jag åker med dig hem i Trean, så får vi skriva rapport om det här hemma.
Vi flög hem i ”min” Röd 3. Landade efter ett par timmar. Fyllde i loggboken. Så knallade vi upp på expeditionen för att ta några blanketter för att skriva haverirapporten.
”Du Sture, vi ska fasen skriva i rapporten, att flygning med damer i kjol skall vara förbjuden. Eller också skall spaken i högersitsen monteras bort. Antingen eller! Vad tycker du?”
Vi var jädrigt överens!
Sture Tingwall
Re: Hur livar vi upp forumet?
Stort och varmt tack för den här berättelsen om flygningen från Ljungbyhed till Bunge och Gotland! Det är sådana här berättelser från gångna tider i Flygvapnet som vi alla gärna vill läsa mer av här i forumet. Så därför hoppas jag att du känner det starka stödet från den tysta majoriteten här i forumet när vi ber dig att fortsätta med dina berättelser. Den här serien berättelser har ju knappt börjat så fundera gärna ett varv till och återkom med flera härliga hågkomster från den svenska flyghistorien!sommarsol skrev:Jag glömde den här, som får bli min avslutningsgrej här. Jag går över till annat, så kan NI i lugn och ro besluta hur många lådor det ska vara, vad de skall kallas med mera. Sture Tingwall
Den här lite märkliga historien börjar i slutet av augusti 1954.
Historien handlar om aspirant 18 Sag, aspirant 19 Son och aspirant 20 Tal, som kom att ingå i samma flyggrupp tillhörande 1. flygskolan, F 5, Ljungbyhed.
Bara efter någon vecka var vi bundis (som det hette på den tiden!). Sag var redan militär, furir i något norrländsk förband, men ville mera. Han gick Försvarets Läroverk i Uppsala och blev efter läkarundersökning kallad till flygutbildning. Han var en jäkel och blev med tiden överste. Duktig pojke!
Det enda jag minns av Son var att han var skånsk till tusen. Då vi hade lektion (för att lära oss radiokommunicera med de strupmikrofoner vi hade under flygning, minns jag, att han fick uppgiften av vår logoped att läsa en tjusig dikt, som börjar Regn, regn, regn. Det lät inte bra. Min dialekt var den avskyvärda stockholmskan uppblandad med den än värre uppländskan. Fick jag veta. Så var det på den tiden.
Vi hade också permission. Varje lördag kl 1400 var det permissionsuppställning med blanka skor.Vi aspiranter måste under helgpermission som varade till klockan 2400 lördag och till 2200 söndag, vara klädda i permissionsmunderingen. Det var uniformstvång. Det var en plåga, men kunde stundtals vändas till något positivt.
Vi drog gärna ner till Kalle på Spången, där de hade en utomhusdansbana med bedrövlig musik. Kombinationen flygaspiranter i uniform och flickor med glimt i ögat förstärkta av ljumma sommarnätter gav dock tillfälle till andra övningar – om uttrycket tillåtes.
Emellertid fanns en hake, en grov hake. Vi aspiranter skulle vara tillbaks på förläggningen senast klockan 24 på lördagskvällen! Det gjorde ekvationen pojkar, flickor, dans och efterföljande övningar så gott som omöjlig.
Där har ni prologen till den här historien.
— — —
För sent (som alltid) konstaterade Sag, Son och jag, att klockan blivit över 24. Vad göra? Vi fick låna flickornas cyklar för att snabbt veva hemåt till Flygskolan.
Men vi kunde ju inte gå igenom vakten, för då blev det buren direkt. Men Sag visste. Vi smög in på intilliggande handelsträdgård. Där fanns en stege lång nog, med vilken vi kunde krångla oss över det höga stängslet intill Flygskolans område. Det var inget nytt. Det hade vi gjort tidigare.Vi visste dock inte, att Flygskolans vaktstyrka just den dagen/natten hade samövning med den lokala civila polisen, som var utrustad med hungriga hundar, främst av schäfertyp.
Sag och jag hade krånglat oss över staketet och var välbehållna på insidan. Men Son hade fastnat i taggtrådarna högst upp.
Man hade i samband med samövningen beslutat genomföra en kontrollrunda med hundar och allt. Ni anar slutet för oss. Man tog oss till vakten och finkan där, sedan man lossat Son från taggtråden. Klockan var då lite över två på natten, så våra möjligheter att komma med bra förklaringar hade runnit ut.
Vi blev släppta ur finkan på söndagsmorgonen med domen kasernförbud i en vecka. Vi fick inte lämna området eller vårt logement utom då det serverades frukost, lunch och middag. Eller då vi hade flygtjänst. I övrigt skulle vi sitta på vårt trista trebäddsrum och idka persedelvård, putsa dojor och annat intressant.
En kortlek gjorde det hela rätt så drägligt.Vid genomgången före flygning på måndagsmorgonen, där för övrigt meteorologen spådde fint flygväder samtidigt som det i samma ögonblick sommarhaglade på fönstren, fick vi veta, att Chefen för F13 i Norrköping hade inkommit med en beställning på flygning nästa söndag för kursettorna vid Bungeskolan på Gotland.
Bungeskolan var Sveriges Lottaförbunds utbildningscentrum (nu nedlagt!), där man sommartid utbildade lottor i sjukvård och i luftförsvar – så kallade ls-lottor (som stod ute i luftbevakningstorn och rapporterade flygrörelser till lgc-lottor (som tog emot dessa rapporter i nedgrävda luftförsvarsgruppcentraler).
Vi tre lyssnade lojt på den informationen. Den kunde ja inte gälla oss med kasernförbud. Vi skulle ju vara inlåsta under helgen. Sedan flög vi. Sedan lunchade vi. Sedan flög vi igen. Sedan middag och resten av dagen var vi ”vingklippta” och fick inte lämna vårt logement.
Det var vårt veckolånga straff. Så pågick det fram till fredagen. Då var det bara två dagar kvar av kasernförbudet. Efter middagen hade vi bara att återvända till logementet och kortleken med vårt kasernförbud.
Plötsligt dök dagofficeren upp. Den här gången inte bara för att kolla att vi höll oss inne, utan också för att meddela skolchefens beslut.
Två av oss tre skulle flyga till Gotland och genomföra flygningen med lottakurs-ettorna med var sin Sk 50. I stället för att peka ut två ”frivilliga” att genomföra flygningen, plockade dagoff fram tre tändstickor, två långa, en kort. Vi skulle alltså dra sticka om vilka två som skulle tvingas flyga kommande söndag till den högtidliga avslutningen på Bungeskolan. Och för att flyga två lottor under någon timme runt Gotland.
Det blev enkelt. 19 Son började och drog direkt den korta stickan. Han slapp.
Så det blev 18 Sags och min uppgift att flyga till Gotland på söndagen. Dagoff förklarade, att Sag blev chef för expeditionen, eftersom hans sticka var lite brun på sidan.
Så blev det alltså att två flygelever (dock med rejält antal flygtimmar för ensamflygning med passagerare) vid sextiden på söndagmorgonen lymade ner till hangaren för att där klä sig fältmässigt i urbota fula flygpyjamasar och utkvittera var sin Sk 50 Safir – Erik Röd 6 och Erik Röd 3.
Där fanns redan två mekaniker, som tankat och varmkört. Två extra flytvästar, sittkuddar och ”flygluvor” till våra kommande passagerare låg redan på plats i högerstolarna. En meteorolog, som i ottan tvingats upp ur bingen och dra på sig byxorna för att meddela, att vädret nog skulle vara sommarlikt hela helgen.
Kanske något värmeåskväder nånstans på vägen, men det var det ju bara att flyga runt (vi fick ju inte gå över 3000 meter med Safirerna som saknade syrgasstöttning).
Aspirant 18 Sag i form av chef för vår illustra tvåmannastyrka fick fram att vi skulle flyga i snygg roteformation – i varje fall så länge någon nyfiken chef kunde ju kolla hur vi genomförde operationen! Chefer kan man inte alltid lita på!
Vi skulle gå mot Påskallavik, hade han också meddelat. Sedan över Kalmarsund mot Grankulla vid Ölands norra udde. Så en stund över havet – vi hade flytvästar den här gången – och in över Gotland. Det var bara för mig som tvåa att hänga med.
Bungeskolan låg vid ett gammalt flygfält, där man under kriget snabbutbildade piloter. Det ligger vid Fårösund i norra Gotland.Vi landade efter lite över två timmar. Vi var fulltankade och kunde ta oss hem utan problem, för på Bunge fanns inget flygbränsle att tillgå, bara snygga lottor i mängd!
Vi taxade fram till hangaren och kuperade. Klev ur och stod där i våra ”flygpyjamasmunderingar”. (Inte tusan behövde Biggles se ut på det bedrövliga sättet!)
Men vi var ju bara där för att gratulationsflyga några skärpta lottakurs-ettor och sedan dra oss hem samma dag! Inget annat! Chefen för Sveriges Lottakårer tillika hovfru (jag har glömt vad hon hette, men en fin dam var hon!) hälsade oss välkomna.
Vi fick en kopp kaffe och en tårtbit, för här skulle firas. De två lottorna fick sina blommor som bäst-i-kursen och så var det dags att gå ut till flygplanen och göra vår grattisrunda med dem över Gotland.
Jag skulle flyga med tanten, som blev bäst på ls-kursen. Hon hade uniform med långbyxor. Sag valde den söta tjejen, som var bäst i lgc-kursen. Han var ju liksom lite chef. Hon hade inte långbyxor. Hon hade uniform men med kjol, en kort en.
Det här med långbyxor och kort kjol har med fortsättningen av den här sagan att göra.Sag gick igenom med damerna vad som gällde före och under flygning. Och vad som skulle göras om det skulle jävlas. Flytvästar skulle på, för vi skulle gå runt Gotland med mycket vatten inunder. I övrigt gällde inte mycket.
Vi hjälpte flickorna ombord. Spände fast dem. Innan Sag kom, hade han ringt meteorologen och kollat vädret en gång till. Det var okej. Det var bara att dra.
Sag taxade ut med sin tjej i Röd 6 och jag följde efter med min tant, som var runt 35 år. Han startade och tanten och jag i Röd 3 blev luftburna nån minut senare.
Vi hade bestämt, att Sag skulle gå runt Gotland i högervarv och jag i vänstervarv. Smörflygning gällde! Och så skulle vi då vi möttes bortåt Ljugarn på östsidan flyga rote en stund så flickorna fick se hur man kunde göra.Sedan skulle Sag landa först. Han landade först. Men det blev något konstigt, för då min tant och jag låg på finalen, så hade hans Röd 6 stannat mitt på banan.Vi såg också hur han klev ur och sprang mot hangaren.
Min tant och jag fick göra ett varv till och ännu ett varv till. Inget hände och vi kunde inte gå ner så länge som Oves Safir stod där i vägen mitt på banan. Så tanten och jag drog mot Fårö och sedan mot Gotska Sandön, då vi plötsligt hörde Ove på radion. Han hade knäckt propellern vid landningen, men skulle med hjälp av en bondes traktor få in flygplanet till hangarområdet inom några minuter.
Min tant och jag landade sedan utan problem och taxade fram mot hangaren där vi parkerade intill Oves stukade Röd 6. Jag hjälpte henne ur flygplanet och hon var glad för att jag inte hade flugit dumdristigt med henne, som hon sa. Vi gick fram emot den improviserade kaféhörnan just intill den stora hangarporten. Där satt aspirant 18 Sag.
Han var inte glad.”Fy fasen för fruntimmer”, fick han fram då jag satte mig brevid honom. ”Fruntimmer, som skall få flyga i flygplan av den här sorten måste tamejtusan har långbyxor”, sa han mellan några tuggor i den russinförstärkta snurrbullen.
Han berättade:”Jo, Sture Du vet ju@. Jag flög och hon bara satt där. Då vi landar drar vi långsamt spaken åt oss tills flygplanet slutat flyga. Då skall spaken ända in i magen.
Då blir det en smörlandning. Det vet du ju! Men då jag just drog spaken i magen, så drogs hennes korta kjol upp av hennes spak ända till magen. Det är ju så med vårt jädra dubbelkommando! Vem tusan visste, att det var så känsligt.
Just vid sättningen drog jag spaken i magen för att smyga ner. Då tog hon i med båda händerna sköt fram sin spak samtidigt som hon skrek, du din fräcke fan ska inte göra så här med mig!
Hon gav oss dykroder till tusen. Vi gick på nosen. Nosstället fjädrade i botten och propellern fick sig en knäck i båda bladen. Inget att flyga med mer. Här måste tekniker upp på måndag och byta snurran. Jag åker med dig hem i Trean, så får vi skriva rapport om det här hemma.
Vi flög hem i ”min” Röd 3. Landade efter ett par timmar. Fyllde i loggboken. Så knallade vi upp på expeditionen för att ta några blanketter för att skriva haverirapporten.
”Du Sture, vi ska fasen skriva i rapporten, att flygning med damer i kjol skall vara förbjuden. Eller också skall spaken i högersitsen monteras bort. Antingen eller! Vad tycker du?”
Vi var jädrigt överens!
Sture Tingwall
-
Erling Norberg
- Inlägg: 73
- Blev medlem: 24 okt 2009, 12:21
- Ort: Eskilstuna
Re: Hur livar vi upp forumet?
Jag vill gärna läsa mer av dina historier Sture Tingwall!
Det var längesedan det var så upplivat här på forumet.
Förstår inte heller Leif Fredins inlägg.
Ironi har sina risker som Lars Sundin skrev.
Jag har haft mycken glädje av detta forum sedan jag upptäckte det 2009,
men under våren har jag tittat in mer sällan.
Men tråden "Hur livar vi upp forumet?" fick mig att börja läsa igen.
Hälsn. Erling Norberg
Det var längesedan det var så upplivat här på forumet.
Förstår inte heller Leif Fredins inlägg.
Ironi har sina risker som Lars Sundin skrev.
Jag har haft mycken glädje av detta forum sedan jag upptäckte det 2009,
men under våren har jag tittat in mer sällan.
Men tråden "Hur livar vi upp forumet?" fick mig att börja läsa igen.
Hälsn. Erling Norberg
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Här kommer en till. Den skrevs för något år sedan.
För några år sedan frågade nestor Stig Kernell i Flyglitteraturgruppen i Linköping om jag kunde plita ner lite om min allra första solo-flygning (EK=flygning dvs EnkelKommando) på Ljungbyhed i slutet på maj 1954.
Då det sorgliga beskedet om Stigs död kom kunde jag inte låta bli att bläddra fram vad jag skrivit. Stig hade berättat att man samlade på intryck från olika händelser och lirare inom Flygerivapnet. Jag blev en av dem tack vare Stig.
— — —
Det var en helt vanlig flygdag 1954 med genomgång 0800, där meteorologen drog sina visar om molnhöjd, molntäthet för att inte glömma lufttrycket, som ju våra höjdmätare var beroende av för att ange aktuell flyghöjd.
Efter genomgången där vi satt i våra bedrövliga flygpyjamasar var det bara att hämta flygluvan med strup-mikrofon och lyma ut till ”Märket”, som bestod av en stor, vit T-markering, där den långa stjälken gav oss möjlighet att från relativt hög höjd avläsa vindriktning vid marknivå och var sättning skulle ske. T-märket bestod av stora, vita lakan, som fästs i gräset. 1954. Några permanenta banor var ännu inte anlagda på Flygskolan. De kom senare på året. Vi fick prova på 28-flygning på F14 där banor fanns.
Vi var tre i vår flyggrupp. Stränge Nils.-Erik Wahrolén var vår flyglärare. ”Se på flugorna, dom kan flyga mycket bättre än vad ni kan!” fick man höra näranog varje flygdag. Upplyftande, va? Det tog jag mer som nedtryckande! Vi hade för dagen flugit ihop runt 6-7 flygtimmar i DK (Dubbel-kommando).
Medan en av oss tre flög med vår flyglärare låg vi andra två i vår flyggrupp blan de andra i gräset vid Märket och pratade skit, läste motorlära eller meteorologi eller bara slöade tills det var dags för nästa elev att flyga med hårde Wahrolén, som bara var tre år äldre än vi. Men han hade ju guldrand på sin uniformsärm! Det hade inte vi!
Nåväl. Så blev det min tur att flyga med honom. Först skulle instrumenten kollas, höjdmätaren ställas in trots att man flugit med skolflygplanet Sk 50 Röd Erik 26 bara för 10 minuter sedan. Men så skulle rutiner nötas in! I högersitsen satt en tyst Wahrolén.
Så blev det dags. Så löd det från aspirant 20 Tal Får Röd Erik 26 köra ut till start? TL svarade rappt Röd 26, vilket var lika med okej.
Medan vi skumpade ut till start på det ojämna gräsfältet fällde jag ut klaffen i start-läge och propellern vinklad för start. Ute vid T-märkets tvärstapel var det dags för nästa grej: Får Erik 26 starta? Två knäpp från TL i lurarna betydde också okej.
Så det var bara att dra på nära fullgas, parera en aning med sidrodret för att hålla rak kurs.
När vi nått lättningsfart var det att lugnt dra åt sig spaken. Vi lättade, planade ut på 10 meters höjd få upp farten. Så dags för ställ in, som var rätt tungt – det var ju tre landställsben med tillhörande hjul, som skulle fällas in manuellt. En spak skulle vridas 90° och sedan tryckas ner mot durken och vridas tillbaks till låst läge. Men det gick det också.
På fastställd höjd gav flyglärare Wahrolén order om vad dagens flygning skulle innehålla.
Det blev uppåt Småland utan karta. Meningen var att man skulle tappa bort sig och tvingas anropa ”Ängelholm Kryss”, som det hette. Det var en säregen anläggning. Tre pejlstationer – grupperade i triangel på cirka 8 mil avstånd från varann rapporterade in sina respektive bäringar till flygplanet i luften. De markerades på en karta. Sedan var det enkelt – där de tre bäringarna frön respektive pejlstation möttes befann sig flygplanet. Enkelt.
Man rattade in deras radiofrekvens, anropade Ängeholms Kryss och mässade Erik Röd 26, ett, tvåa trea, Erik Röd 26 ett, tvåa trea. Snart kom i lurarna en skåning som knastrande fick fram Erik Röd 26, läge 2 km österÄlmhult.
Så kvitterade jag informationen genom att trycka in radioknappen i styrspaken två snabba gånger.
Hemflygningen skedde längs järnvägen från Älmhult ner till Ljungbyhed, där det återigen var dags att kontak-ta TL med Får Röd Erik 26 landa? Klartecknen i form av två knäpp i lurarna fick en att gå ner i höjd och påbörja landningsvarvet. På medvindslinjen fälldes landställen ut och klaffen sattes i landningsläge 45°.
Så slutsväng in på finalen, motoravdrag och plané över en hangar ner till T-märket, exakt där hjulen skulle ta mark utan extra studsar (om det var en schysst landning).
Dra på kom det i det läget ofta från flygläraren, och det betydde att man drog på och genomförde ännu ett landningsvarv – ut med klaff i start-läge – för att framför allt öva landningsmomentet. Allt skulle in i ryggmärgen!
— — —
Så efter tredje landningen pekade Wahrolén ut en plats lite vid sidan om, kuperade motorn och lossade sina säkerhetsbälten.
Han klev ur sin högersits, gick runt och öppnade min huv med en garv.
Nu får aspiranten flyga ensam och själv. Det ska tusan hänga med i dom här övningarna! Jag tänker på min familj! Flyg snyggt! Nån kan se er såskäm inte ut mej!
Jag blev paff. Han stängde min huv, gav tummen upp och lymade iväg till Märket där de övriga eleverna väntade på flygning.
Nu var det jag som var befälhavare på flygfarkosten Erik röd 29 – hoppsan!
Under den tid jag bara satt och njöt av uppgiften, som kryddats med några stänk av spänning hade jag startat motorn, kollat alla värden. Ställt in det som skulle ställas in och fällt ut det som skulle fällas ut före start.
Jag hade begärt att få köra ut till start. Jag hade begärt starttillstånd. Då jag ”vaknade till sans” igen låg jag på cirkus 20 meters höjd och med automatik drog in stället. Jag hade inte behövt tänka ens!
Jag tittade åt höger. Högersitsen var tom. Där satt ingen bråkig flyglärare – jag skrek högt av glädje. Jag sjöng!
Jag sjöng högt ända upp till runt 150 meters höjd, då jag svängde vänster för att hålla mig inom landningsvarvet. Då jag skulle fälla ut ving-klaffen inför landning igen såg jag, att jag i glädjen och vrålsången glömt dra in den i startläge.
På finalen insåg jag, att för tusan det är inte jag som flyger, det är ryggmärgen min. Allt gick galant trots att jag inte medverkade till något.
Så snart hjulen tagit mark hördes lärare Wahrolén igen i lurarna: dra på och gå om och gå ur närzon. Gå sydost på femhundra. Begär sen landning om 15 minuter. Jag väntar vid Märket.
Jag har glömt vad jag sjöng. Jag kanske inte ens sjöng utan bara skrek av lycka. Det var inte jag, som flög Erik Röd 29, jag var mer som passagerare. Jag behövde inte tänka. Allt funkade ändå.
Efter tio minuter låg jag vid Ringsjöarna.Vände hemåt. Fick landningstillstånd, gick in i landningsvarvet, fällde ut ställ och klaff, svängde in på finalen över en av hangarena, landade snyggt utan studs och ställde upp Erik Röd 29 på plattan intill ett par andra Rödingar.
Wahrolén kom fram och gratulerade, då jag klivit ur och kopplat loss fallskärmen. Han väntade in nästa elev i gruppen. Jag gick till Märket och kompisarna som väntade på sin tur.
Hur vare att flyga helt solo? hörde jag nån fråga.
Mitt svar blev knasigt: Jag vet inte. Vi bara flög! Den bara flög! Det var inte jag som flög!
Det var ett tecken på att utbildningen varit perfekt! Allt satt i ryggmärgen!
— — —
Det är tre saker, som etsats sig in i mitt minne från F5-tiden.
Först min knasiga replik – Den bara flög!
Så före tapto då vi dagens fyra ”ensamflygare” firades med att kastas i poolen.
Och så min morfars många brev – ett varje vardag – som varje gång avslutades med orden: Kom hem Sture, det där är inget för dig! – skrivet med darrig hand och bläckpenna doppad i bläckhorn, som man hade på den tiden. Han gillade inte att jag sökt in till flygvapnet. Han ville att jag skulle bli järnvägare som han. Eller bankman. Men det är en annan historia.
Sture Tingwall
Kommentar till artikeln: Ytterligare läsning om livet i FV som jag fann var vad Sture Tingwall skrivit. (17/1-14 finns berättelserna här, av Tingwalls signatur ”Sommarsol”.) Nog så historiskt värdefulla dokument om vad flyghistoria omfattar.
För några år sedan frågade nestor Stig Kernell i Flyglitteraturgruppen i Linköping om jag kunde plita ner lite om min allra första solo-flygning (EK=flygning dvs EnkelKommando) på Ljungbyhed i slutet på maj 1954.
Då det sorgliga beskedet om Stigs död kom kunde jag inte låta bli att bläddra fram vad jag skrivit. Stig hade berättat att man samlade på intryck från olika händelser och lirare inom Flygerivapnet. Jag blev en av dem tack vare Stig.
— — —
Det var en helt vanlig flygdag 1954 med genomgång 0800, där meteorologen drog sina visar om molnhöjd, molntäthet för att inte glömma lufttrycket, som ju våra höjdmätare var beroende av för att ange aktuell flyghöjd.
Efter genomgången där vi satt i våra bedrövliga flygpyjamasar var det bara att hämta flygluvan med strup-mikrofon och lyma ut till ”Märket”, som bestod av en stor, vit T-markering, där den långa stjälken gav oss möjlighet att från relativt hög höjd avläsa vindriktning vid marknivå och var sättning skulle ske. T-märket bestod av stora, vita lakan, som fästs i gräset. 1954. Några permanenta banor var ännu inte anlagda på Flygskolan. De kom senare på året. Vi fick prova på 28-flygning på F14 där banor fanns.
Vi var tre i vår flyggrupp. Stränge Nils.-Erik Wahrolén var vår flyglärare. ”Se på flugorna, dom kan flyga mycket bättre än vad ni kan!” fick man höra näranog varje flygdag. Upplyftande, va? Det tog jag mer som nedtryckande! Vi hade för dagen flugit ihop runt 6-7 flygtimmar i DK (Dubbel-kommando).
Medan en av oss tre flög med vår flyglärare låg vi andra två i vår flyggrupp blan de andra i gräset vid Märket och pratade skit, läste motorlära eller meteorologi eller bara slöade tills det var dags för nästa elev att flyga med hårde Wahrolén, som bara var tre år äldre än vi. Men han hade ju guldrand på sin uniformsärm! Det hade inte vi!
Nåväl. Så blev det min tur att flyga med honom. Först skulle instrumenten kollas, höjdmätaren ställas in trots att man flugit med skolflygplanet Sk 50 Röd Erik 26 bara för 10 minuter sedan. Men så skulle rutiner nötas in! I högersitsen satt en tyst Wahrolén.
Så blev det dags. Så löd det från aspirant 20 Tal Får Röd Erik 26 köra ut till start? TL svarade rappt Röd 26, vilket var lika med okej.
Medan vi skumpade ut till start på det ojämna gräsfältet fällde jag ut klaffen i start-läge och propellern vinklad för start. Ute vid T-märkets tvärstapel var det dags för nästa grej: Får Erik 26 starta? Två knäpp från TL i lurarna betydde också okej.
Så det var bara att dra på nära fullgas, parera en aning med sidrodret för att hålla rak kurs.
När vi nått lättningsfart var det att lugnt dra åt sig spaken. Vi lättade, planade ut på 10 meters höjd få upp farten. Så dags för ställ in, som var rätt tungt – det var ju tre landställsben med tillhörande hjul, som skulle fällas in manuellt. En spak skulle vridas 90° och sedan tryckas ner mot durken och vridas tillbaks till låst läge. Men det gick det också.
På fastställd höjd gav flyglärare Wahrolén order om vad dagens flygning skulle innehålla.
Det blev uppåt Småland utan karta. Meningen var att man skulle tappa bort sig och tvingas anropa ”Ängelholm Kryss”, som det hette. Det var en säregen anläggning. Tre pejlstationer – grupperade i triangel på cirka 8 mil avstånd från varann rapporterade in sina respektive bäringar till flygplanet i luften. De markerades på en karta. Sedan var det enkelt – där de tre bäringarna frön respektive pejlstation möttes befann sig flygplanet. Enkelt.
Man rattade in deras radiofrekvens, anropade Ängeholms Kryss och mässade Erik Röd 26, ett, tvåa trea, Erik Röd 26 ett, tvåa trea. Snart kom i lurarna en skåning som knastrande fick fram Erik Röd 26, läge 2 km österÄlmhult.
Så kvitterade jag informationen genom att trycka in radioknappen i styrspaken två snabba gånger.
Hemflygningen skedde längs järnvägen från Älmhult ner till Ljungbyhed, där det återigen var dags att kontak-ta TL med Får Röd Erik 26 landa? Klartecknen i form av två knäpp i lurarna fick en att gå ner i höjd och påbörja landningsvarvet. På medvindslinjen fälldes landställen ut och klaffen sattes i landningsläge 45°.
Så slutsväng in på finalen, motoravdrag och plané över en hangar ner till T-märket, exakt där hjulen skulle ta mark utan extra studsar (om det var en schysst landning).
Dra på kom det i det läget ofta från flygläraren, och det betydde att man drog på och genomförde ännu ett landningsvarv – ut med klaff i start-läge – för att framför allt öva landningsmomentet. Allt skulle in i ryggmärgen!
— — —
Så efter tredje landningen pekade Wahrolén ut en plats lite vid sidan om, kuperade motorn och lossade sina säkerhetsbälten.
Han klev ur sin högersits, gick runt och öppnade min huv med en garv.
Nu får aspiranten flyga ensam och själv. Det ska tusan hänga med i dom här övningarna! Jag tänker på min familj! Flyg snyggt! Nån kan se er såskäm inte ut mej!
Jag blev paff. Han stängde min huv, gav tummen upp och lymade iväg till Märket där de övriga eleverna väntade på flygning.
Nu var det jag som var befälhavare på flygfarkosten Erik röd 29 – hoppsan!
Under den tid jag bara satt och njöt av uppgiften, som kryddats med några stänk av spänning hade jag startat motorn, kollat alla värden. Ställt in det som skulle ställas in och fällt ut det som skulle fällas ut före start.
Jag hade begärt att få köra ut till start. Jag hade begärt starttillstånd. Då jag ”vaknade till sans” igen låg jag på cirkus 20 meters höjd och med automatik drog in stället. Jag hade inte behövt tänka ens!
Jag tittade åt höger. Högersitsen var tom. Där satt ingen bråkig flyglärare – jag skrek högt av glädje. Jag sjöng!
Jag sjöng högt ända upp till runt 150 meters höjd, då jag svängde vänster för att hålla mig inom landningsvarvet. Då jag skulle fälla ut ving-klaffen inför landning igen såg jag, att jag i glädjen och vrålsången glömt dra in den i startläge.
På finalen insåg jag, att för tusan det är inte jag som flyger, det är ryggmärgen min. Allt gick galant trots att jag inte medverkade till något.
Så snart hjulen tagit mark hördes lärare Wahrolén igen i lurarna: dra på och gå om och gå ur närzon. Gå sydost på femhundra. Begär sen landning om 15 minuter. Jag väntar vid Märket.
Jag har glömt vad jag sjöng. Jag kanske inte ens sjöng utan bara skrek av lycka. Det var inte jag, som flög Erik Röd 29, jag var mer som passagerare. Jag behövde inte tänka. Allt funkade ändå.
Efter tio minuter låg jag vid Ringsjöarna.Vände hemåt. Fick landningstillstånd, gick in i landningsvarvet, fällde ut ställ och klaff, svängde in på finalen över en av hangarena, landade snyggt utan studs och ställde upp Erik Röd 29 på plattan intill ett par andra Rödingar.
Wahrolén kom fram och gratulerade, då jag klivit ur och kopplat loss fallskärmen. Han väntade in nästa elev i gruppen. Jag gick till Märket och kompisarna som väntade på sin tur.
Hur vare att flyga helt solo? hörde jag nån fråga.
Mitt svar blev knasigt: Jag vet inte. Vi bara flög! Den bara flög! Det var inte jag som flög!
Det var ett tecken på att utbildningen varit perfekt! Allt satt i ryggmärgen!
— — —
Det är tre saker, som etsats sig in i mitt minne från F5-tiden.
Först min knasiga replik – Den bara flög!
Så före tapto då vi dagens fyra ”ensamflygare” firades med att kastas i poolen.
Och så min morfars många brev – ett varje vardag – som varje gång avslutades med orden: Kom hem Sture, det där är inget för dig! – skrivet med darrig hand och bläckpenna doppad i bläckhorn, som man hade på den tiden. Han gillade inte att jag sökt in till flygvapnet. Han ville att jag skulle bli järnvägare som han. Eller bankman. Men det är en annan historia.
Sture Tingwall
Kommentar till artikeln: Ytterligare läsning om livet i FV som jag fann var vad Sture Tingwall skrivit. (17/1-14 finns berättelserna här, av Tingwalls signatur ”Sommarsol”.) Nog så historiskt värdefulla dokument om vad flyghistoria omfattar.
Re: Hur livar vi upp forumet?
Bara så ni vet så la jag till Off-Topic igen. Jag tyckte det var en bra kategori att ha, för sånt som inte är direkt flygrelaterat. Jag lägger även till kategorin "Civilhistorier" - nog måste det finnas en och annan civil pilot som har historier att berätta?
Fredrik Zetterberg
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Hej Gänget & Fredrik nyskaparen!
Bra tänkt, bra gjort, Fredrik! Nu gäller det för oss alla att strikt följa fack-indelningen,
så blir det här förbaskat bra. Men hur gör vi för att skapa bättre disciplin hos oss inläggare,
för hur bra Du än lägger förslag och aktiverar dem, så blir det rörigt, om vi inte följer dem.
Hur skapar vi skärpning hos oss själva? Till en början är det bara att hålla tummarna! Men tak igen, Fredrik! Sture Tingwall
Bra tänkt, bra gjort, Fredrik! Nu gäller det för oss alla att strikt följa fack-indelningen,
så blir det här förbaskat bra. Men hur gör vi för att skapa bättre disciplin hos oss inläggare,
för hur bra Du än lägger förslag och aktiverar dem, så blir det rörigt, om vi inte följer dem.
Hur skapar vi skärpning hos oss själva? Till en början är det bara att hålla tummarna! Men tak igen, Fredrik! Sture Tingwall
-
sommarsol
Re: Hur livar vi upp forumet?
Nu tycker jg det här är svagt av furomläsare. Fredrik gör storverk för att skapa något som skulle kunna bli en livaktig, levande tråd. Men den blev den inte. Var är alla SFF:are, som har en massa goa historier från miliätrtiden? FXör tusan kom med bidrag och surra inte enbart om bart flygplanet SE-MLA tog vägen utan bjussa på Era erfarenheter från luftbevakningen, spningsverksamheten, Nog tusan bör vi ställa upp på Fredriks ambityion att göra ett rejält b erättadnde om det sven ska flygvapen, som näranog vi alla har fått uppleva.
Stötta Fredrik i hans vilja tt få till en levande tråd!.
STure Tingwall
P.S. nära blind efteer laserbehandling i ögonen idag, så förlåt fel och felande typer. D.S.
Stötta Fredrik i hans vilja tt få till en levande tråd!.
STure Tingwall
P.S. nära blind efteer laserbehandling i ögonen idag, så förlåt fel och felande typer. D.S.
Re: Hur livar vi upp forumet? – redigering?!
Det är mycket bra med de här nya postlådorna. Men varför är BBCode urkopplad i de nya kategorierna? Jag skrev följande text i kategorin Data- och forumfrågor för några dagar sedan och det vore intressant med ett svar:ecafrze skrev:Bara så ni vet så la jag till Off-Topic igen. Jag tyckte det var en bra kategori att ha, för sånt som inte är direkt flygrelaterat. Jag lägger även till kategorin "Civilhistorier" - nog måste det finnas en och annan civil pilot som har historier att berätta?
Jag saknar möjligheten att redigera texterna i de nya postlådorna; det blir klart tydligare om man kan använda exempelvis fetstil etc.! Jag antar att det enbart är ett tekniskt förbiseende som ligger bakom när de tre nya kategorilådorna skapades och hoppas därför på en snabb komplettering av redigeringsmöjligheterna även i de nya kategorierna på samma sätt som i SFF-forumet i övrigt!.Arne M skrev:Jag undrar varför BBCode är avstängd på de nya forumlådorna Flygvapenhistoria, Civilflyghistorier och Off-Topic? Om det bara är ett tekniskt förbiseende så vore det bra om BBCode kunde slås på igen. Detta eftersom det kan vara bra att ha tillgång till olika inställningar som B, i, u, Quote, Code, List, Img, URL, textstorleksknappen och textfärgdito när man vill redigera sina texter.
PS. När jag ändå är i farten och drömmer om förbättringar i det flyghistoriska forumet så skulle jag önska mig ett större och mer varierat urval av smileygubbar. Bra samlingar av sådana smileys finns att studera på bl.a. forumen Postvagnen och Nordpilen!
-
Lars Sundin
- Inlägg: 2936
- Blev medlem: 23 feb 2008, 07:17
- Ort: Handen
Re: Hur livar vi upp forumet?
Med anledning av Arne M:s påpekanden om diverse brister vill jag påpeka att min webbsajt hos Ownit verkar vara "spärrad". Dess adress kan alltså ej nämnas på forumet, antagligen av någon anledning jag inte nu ska göra väsen av. Det handlar säkert inte om att den skulle sprida spam. Har inte haft problem elsewhere.
Re: Hur livar vi upp forumet? – svarslöst läge!
Av alla de trådar som finns på det allmänna SFF-forumets första sida – och vilka har postats sedan 9 april i år, dvs. de senaste två månaderna – är totalt fjorton (14 sic!) inlägg helt utan svar! Vad kan det bero på? Är det verkligen inga som kunnat svara på de eventuella frågor som ställts? Eller är det bara ett utslag av tyst samförstånd med trådstartarnas åsikter? Men så kan det väl inte vara??
Nog måste man väl kunna skriva åtminstone något litet som svar eller kommentar till alla dess trådar?! Och detta gäller även i de fall man inte opponerar sig mot det som skrivits i de aktuella helt svarslösa postningarna. Jag kan därför förstå att folk till sist tröttnar på att inte ens få det allra minsta livstecken på alla de gjorda ansträngningar det faktiskt innebär att posta inlägg med frågor eller åsikter här i forumet. Till slut tystnar man, så enkelt är det bara!
Så ett sätt att liva upp forumet är nog därför att man börjar med att svara på alla trådar. Och även om man saknar ett specifikt svar på en fråga kan man ju i alla fall berätta om sina funderingar man har i det aktuella ämnet. Nog får vi väl alla olika associationer när vi läser de olika inläggen?! Berätta då gärna vad ni spontant tänkte när ni läste ett inlägg här i forumet. Vem vet, vi kanske kan få liv i det kära historiska 'flygplansvraket' med gemensamma ansträngningar!
Nog måste man väl kunna skriva åtminstone något litet som svar eller kommentar till alla dess trådar?! Och detta gäller även i de fall man inte opponerar sig mot det som skrivits i de aktuella helt svarslösa postningarna. Jag kan därför förstå att folk till sist tröttnar på att inte ens få det allra minsta livstecken på alla de gjorda ansträngningar det faktiskt innebär att posta inlägg med frågor eller åsikter här i forumet. Till slut tystnar man, så enkelt är det bara!
Så ett sätt att liva upp forumet är nog därför att man börjar med att svara på alla trådar. Och även om man saknar ett specifikt svar på en fråga kan man ju i alla fall berätta om sina funderingar man har i det aktuella ämnet. Nog får vi väl alla olika associationer när vi läser de olika inläggen?! Berätta då gärna vad ni spontant tänkte när ni läste ett inlägg här i forumet. Vem vet, vi kanske kan få liv i det kära historiska 'flygplansvraket' med gemensamma ansträngningar!