Svenskt Flyghistoriskt Forum

Som ett led har jag lagt upp en ny kategori, för sånt som man är osäkert på om och var det platsar. Kategorin kallar jag off-topic och där kan man skriva om vad som helst. Flygrelaterat eller inte. Det enda kravet är god "netikett"!

Hej Fredrik!
Tycker Du att jag ska lyfta över mina svamlerier från ALLMÄNT till OFF TOPIC-lådan? Sture Tingwall

Inget dumt förslag. Såvida det inte är ett utslag av ironi. Ironi hör till om man vill uttrycka sig litet mer avancerat men har sina risker, liksom s k avancerad flygning.

Allt nog, jag har ibland i samband med läsning av SFF forum erinrat mig Birger Sjöbergs mycket formalistiske kommunalingenjör Planertz i "Kvartetten som sprängdes", en bok jag läste för mycket, mycket länge sedan, men med stor behållning trots min ungdom, 13-15 år eller så.

Här ett exempel på Planertz oförmåga att välja rätt "stil" när han friar: Jag har länge sökt mig en följeslagerska genom livet och har efter sorgfällig prövning icke kunnat finna någon, som jag anser vara så intagande och därtill och i övrigt så passande som fröken Märta. Jag har anledning förmoda, att ni upptar denna min fråga på rätta sättet.

Ur en litteraturvetares Planertz-beskrivning:
'En sådan offentliganställd ingenjör karikerades av författaren Birger Sjöberg i romanen Kvartetten som sprängdes år 1924. Sjöberg skildrade sin ingenjör som omänsklig och oerhört tråkig, varefter författaren låter honom besegras av den musicerande och diktande hjälten. Herr Planertz är en kommunalt anställd ingenjör, i allting behärskad och kall. Om hans sätt att prata skriver författaren "...han talade på samma sätt som han rörde sig, alltid med ett rätt självmedvetet utseende och gärna begagnande sig av uttryck, liksom hämtade ur en kommunal författningssamling, då och då blandade med tekniska vändningar". När han friar till sitt hjärtas dam medför han ritningarna på det hus han hade tänkt att de skulle bosätta sig i och förklarar hela planlösningen. Trots att ingenjören är en riktig tråkmåns och även har en stark tendens att sätta sig på andra beskrivs han emellertid av Sjöberg som en hederlig framtidsman – kanske ett tecken på att ingenjören behöll sin status och plats i samhället.

Man ska inte ta saker och ting stelt högtidligt för att sammanfatta det hela. Men man bör om möjligt hålla en viss "stil" på sina forum-inlägg om man kan - det är tyvärr inte allom förunnat. Och begripa vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Fast det finns ju olika uppfattningar om vad som är viktigt.

Inte lätt!

Sudden, ingenjör

sommarsol skrev:Hej Fredrik!
Tycker Du att jag ska lyfta över mina svamlerier från ALLMÄNT till OFF TOPIC-lådan? Sture Tingwall

Hej Sture!

Låt inläggen ligga kvar så länge. Däremot kanske framtida stories läggas in i Off-topic? Det är ju bra historier, de förtjänar egna trådar.

MVH

Stures berättelser är så mycket flyghistoria som sådan kan bli. Så var det en gång! Absolut inte off-topic!

Inte håller historiker som Maja Hagerman, Peter Englund eller Herman Lindqvist på med att lista Upplands runstenar, nummerförteckna Gustav II Adolfs kanoner (lätta för sin tid) eller lista namnen på Karl XV:s oäkta barn. Även om Peter E på sin sajt beklagat att han i något skrivet blandat ihop loppor och löss; det är två helt olika saker. Tydligen.

I SFT finns många berättelser (alltså epik) om händelser och upplevelser, medan forumet har kommit att bli väl mycket inriktat på bevarandet av föremål (främst flygplan) och fakta kring dessa. Nog så viktigt (mItt A-register är helt sönderläst men en vänlig själ gav mig det nya A-registret) för vidare historiestudier av andra men...

Samlande av grejer är en central sak i livet, det börjar redan i unga år, https://www.youtube.com/watch?v=b9cqmEss2e0, men det gäller att gå vidare!

Det jag menade var att om man är osäker på om en berättelse är flyghistoriskt relevant eller inte så kan man alltid lägga in den under off-topic. Då gör man garanterat inte fel!

Min förhoppning är att vi där samlar sånt som är intressant, även om det kanske inte direkt är kopplat till flyghistoria.

MVH// Fredrik

Hej Fredrik!
Jag har gnuggat de få knölar jag har kvar och påverkad av
Lars Sundins rader till mig idag, så lägger jag förslaget, att en låda ska
etiketteras FLYGVAPENHISTORIA, där orddelen historia
ska vara vägledande och styrande. Allt annat får söka sina
lådor utanför denna strikt hållna och välbevakade låda.
De, som vill läsa Flygvapenhistoria går dit, de som räknar
vingar och muttrar få söka tillfredsställelse på annan plats.
Rätt schysst förslag, va?
Sture Tingwall

Mycket bra, Sture, mycket bra!

Ganska bra försök, märker att det har snubblats.
Nyfiken som jag är, vad bli nästa?

Leif Fredin skrev:
Ganska bra försök, märker att det har snubblats.
Nyfiken som jag är, vad bli nästa?

F'låt en åldring med torkad hjärna – vad menas?
• Ganska bra försök – försök till vaddå?
• Snubbla – vem/vad har snubblat?
• Vad bli nästa – nästa vaddå?

Jag förfogar inte över någon krypteringsnyckel och behöver
sålunda hjälp att förstå, förstår jag.
Sture Tingwall

ecafrze skrev:Mycket bra, Sture, mycket bra!

Ja, det är bra att Sture T, alias sommarsol, får ett utrymme för sina fina historier från Flygvapnet. Bra så alltså! Men vad händer då med alla andra historier, skrönor, minnen med mera från ett liv i luften utanför Flygvapnets flottiljer? Det är ju inte allt som med bästa vilja i världen skulle kunna inrangeras under rubriken Flygvapenhistoria?! Jag tycker att den nu etablerade forumlådans namn är väl exkluderande och därför inte löser det primära problemet med Svenskt Flyghistoriskt Forum nämligen att det råder oklarheter om vad som får behandlas och var då detta i så fall ska postas i forumet?

Sedan är det nog formellt bättre att kalla den nya lådan Flyghistorier (alltså inte Flygvapenhistoria) om man vill få en rättvisande rubrik på detta utrymme. Ren flyghistoria (både Flygvapendito och mer allmän sådan flyghistoria) borde ju rimligen placeras i forumets allmänna del i första hand! Vad skulle man annars posta i den allmänna delen med namnet Svenskt Flyghistoriskt Forum? Den nya forumlådan skulle ju bli ett kompletterande utrymme för allehanda intressanta berättelser från flygets värld men där det mer fokuseras på den episka formen och det inte behöver ställas några mer formella krav av närmast forskningskaraktär.

Och vad händer nu med forumavdelningen Off-topic? Det skulle ju bli en plats för '/.../för sånt som man är osäkert på om och var det platsar. Kategorin kallar jag off-topic och där kan man skriva om vad som helst. Flygrelaterat eller inte. Det enda kravet är god "netikett"!' vilket ju låter bra och skulle underlätta för de av oss som saknar en plats för lite mer utvikningar från grundtemat flyg. Jag kan tänka mig att det finns tillfällen då man gärna skulle vilja ventilera exempelvis språkfrågor eller andra OT-ämnen vilka man fått en association till när man läst något i forumet eller på nätet men vilka man hittills dragit sig för att skriva ned här eftersom det saknats ett lämpligt utrymme i forumet. Det är ju just de här potentiellt matnyttiga sidospåren som kunde vara väl så intressanta att skriva och läsa om utan att riskera en 'trådkvastning' av moderator för att man kommit utanför det snäva ämnet, flyghistoria!

Hej Gänget!
Det var jag, som föreslog och fick godkänt lådan Flygvapenhistoria.
Jag ville att där skulle inom täta skott allt samlas i historieform om vårt Flygvapen.
Enklast för eventuella läsare. Enklast för eventuella skribenter.
Jag var beredd att fortsätta med historier som jag upplevt inom FV.
Men är det inte längre och avslutar med en prisbelönt en, som knappt har med flyg att
göra, men en flygattach'e är med. Tack för mig. Sture Tingwall

Jag vill gärna läsa mer av dina historier Sture Tingwall!

Det var längesedan det var så upplivat här på forumet.

Förstår inte heller Leif Fredins inlägg.
Ironi har sina risker som Lars Sundin skrev.

Jag har haft mycken glädje av detta forum sedan jag upptäckte det 2009,
men under våren har jag tittat in mer sällan.

Men tråden "Hur livar vi upp forumet?" fick mig att börja läsa igen.

Hälsn. Erling Norberg

Bästa Mr Fredin, what do you mean?

Ganska bra försök, märker att det har snubblats.
Nyfiken som jag är, vad bli nästa?

Ett för mig kryptiskt inlägg av Leif Fredin, som är en riktig "inläggare" – har hunnit med nära 2500 snuttar här.
Om denne inläggare kunde bli en ärlig vinnläggare och förklara för mig vad han avsåg med sitt inlägg här.
eller avser han bli en skrinläggare och inte ge någon förklaring?
Så här skrev han och jag är för korkad att förstå vad han menar. What do you mean, Mr Fredin?
Sture Tingwall

Här kommer en till. Den skrevs för något år sedan.
För några år sedan frågade nestor Stig Kernell i Flyglitteraturgruppen i Linköping om jag kunde plita ner lite om min allra första solo-flygning (EK=flygning dvs EnkelKommando) på Ljungbyhed i slutet på maj 1954.
Då det sorgliga beskedet om Stigs död kom kunde jag inte låta bli att bläddra fram vad jag skrivit. Stig hade berättat att man samlade på intryck från olika händelser och lirare inom Flygerivapnet. Jag blev en av dem tack vare Stig.
— — —
Det var en helt vanlig flygdag 1954 med genomgång 0800, där meteorologen drog sina visar om molnhöjd, molntäthet för att inte glömma lufttrycket, som ju våra höjdmätare var beroende av för att ange aktuell flyghöjd.
Efter genomgången där vi satt i våra bedrövliga flygpyjamasar var det bara att hämta flygluvan med strup-mikrofon och lyma ut till ”Märket”, som bestod av en stor, vit T-markering, där den långa stjälken gav oss möjlighet att från relativt hög höjd avläsa vindriktning vid marknivå och var sättning skulle ske. T-märket bestod av stora, vita lakan, som fästs i gräset. 1954. Några permanenta banor var ännu inte anlagda på Flygskolan. De kom senare på året. Vi fick prova på 28-flygning på F14 där banor fanns.
Vi var tre i vår flyggrupp. Stränge Nils.-Erik Wahrolén var vår flyglärare. ”Se på flugorna, dom kan flyga mycket bättre än vad ni kan!” fick man höra näranog varje flygdag. Upplyftande, va? Det tog jag mer som nedtryckande! Vi hade för dagen flugit ihop runt 6-7 flygtimmar i DK (Dubbel-kommando).
Medan en av oss tre flög med vår flyglärare låg vi andra två i vår flyggrupp blan de andra i gräset vid Märket och pratade skit, läste motorlära eller meteorologi eller bara slöade tills det var dags för nästa elev att flyga med hårde Wahrolén, som bara var tre år äldre än vi. Men han hade ju guldrand på sin uniformsärm! Det hade inte vi!
Nåväl. Så blev det min tur att flyga med honom. Först skulle instrumenten kollas, höjdmätaren ställas in trots att man flugit med skolflygplanet Sk 50 Röd Erik 26 bara för 10 minuter sedan. Men så skulle rutiner nötas in! I högersitsen satt en tyst Wahrolén.
Så blev det dags. Så löd det från aspirant 20 Tal Får Röd Erik 26 köra ut till start? TL svarade rappt Röd 26, vilket var lika med okej.
Medan vi skumpade ut till start på det ojämna gräsfältet fällde jag ut klaffen i start-läge och propellern vinklad för start. Ute vid T-märkets tvärstapel var det dags för nästa grej: Får Erik 26 starta? Två knäpp från TL i lurarna betydde också okej.
Så det var bara att dra på nära fullgas, parera en aning med sidrodret för att hålla rak kurs.
När vi nått lättningsfart var det att lugnt dra åt sig spaken. Vi lättade, planade ut på 10 meters höjd få upp farten. Så dags för ställ in, som var rätt tungt – det var ju tre landställsben med tillhörande hjul, som skulle fällas in manuellt. En spak skulle vridas 90° och sedan tryckas ner mot durken och vridas tillbaks till låst läge. Men det gick det också.
På fastställd höjd gav flyglärare Wahrolén order om vad dagens flygning skulle innehålla.
Det blev uppåt Småland utan karta. Meningen var att man skulle tappa bort sig och tvingas anropa ”Ängelholm Kryss”, som det hette. Det var en säregen anläggning. Tre pejlstationer – grupperade i triangel på cirka 8 mil avstånd från varann rapporterade in sina respektive bäringar till flygplanet i luften. De markerades på en karta. Sedan var det enkelt – där de tre bäringarna frön respektive pejlstation möttes befann sig flygplanet. Enkelt.
Man rattade in deras radiofrekvens, anropade Ängeholms Kryss och mässade Erik Röd 26, ett, tvåa trea, Erik Röd 26 ett, tvåa trea. Snart kom i lurarna en skåning som knastrande fick fram Erik Röd 26, läge 2 km österÄlmhult.
Så kvitterade jag informationen genom att trycka in radioknappen i styrspaken två snabba gånger.
Hemflygningen skedde längs järnvägen från Älmhult ner till Ljungbyhed, där det återigen var dags att kontak-ta TL med Får Röd Erik 26 landa? Klartecknen i form av två knäpp i lurarna fick en att gå ner i höjd och påbörja landningsvarvet. På medvindslinjen fälldes landställen ut och klaffen sattes i landningsläge 45°.
Så slutsväng in på finalen, motoravdrag och plané över en hangar ner till T-märket, exakt där hjulen skulle ta mark utan extra studsar (om det var en schysst landning).
Dra på kom det i det läget ofta från flygläraren, och det betydde att man drog på och genomförde ännu ett landningsvarv – ut med klaff i start-läge – för att framför allt öva landningsmomentet. Allt skulle in i ryggmärgen!
— — —
Så efter tredje landningen pekade Wahrolén ut en plats lite vid sidan om, kuperade motorn och lossade sina säkerhetsbälten.
Han klev ur sin högersits, gick runt och öppnade min huv med en garv.
Nu får aspiranten flyga ensam och själv. Det ska tusan hänga med i dom här övningarna! Jag tänker på min familj! Flyg snyggt! Nån kan se er såskäm inte ut mej!
Jag blev paff. Han stängde min huv, gav tummen upp och lymade iväg till Märket där de övriga eleverna väntade på flygning.
Nu var det jag som var befälhavare på flygfarkosten Erik röd 29 – hoppsan!
Under den tid jag bara satt och njöt av uppgiften, som kryddats med några stänk av spänning hade jag startat motorn, kollat alla värden. Ställt in det som skulle ställas in och fällt ut det som skulle fällas ut före start.
Jag hade begärt att få köra ut till start. Jag hade begärt starttillstånd. Då jag ”vaknade till sans” igen låg jag på cirkus 20 meters höjd och med automatik drog in stället. Jag hade inte behövt tänka ens!
Jag tittade åt höger. Högersitsen var tom. Där satt ingen bråkig flyglärare – jag skrek högt av glädje. Jag sjöng!
Jag sjöng högt ända upp till runt 150 meters höjd, då jag svängde vänster för att hålla mig inom landningsvarvet. Då jag skulle fälla ut ving-klaffen inför landning igen såg jag, att jag i glädjen och vrålsången glömt dra in den i startläge.
På finalen insåg jag, att för tusan det är inte jag som flyger, det är ryggmärgen min. Allt gick galant trots att jag inte medverkade till något.
Så snart hjulen tagit mark hördes lärare Wahrolén igen i lurarna: dra på och gå om och gå ur närzon. Gå sydost på femhundra. Begär sen landning om 15 minuter. Jag väntar vid Märket.
Jag har glömt vad jag sjöng. Jag kanske inte ens sjöng utan bara skrek av lycka. Det var inte jag, som flög Erik Röd 29, jag var mer som passagerare. Jag behövde inte tänka. Allt funkade ändå.
Efter tio minuter låg jag vid Ringsjöarna.Vände hemåt. Fick landningstillstånd, gick in i landningsvarvet, fällde ut ställ och klaff, svängde in på finalen över en av hangarena, landade snyggt utan studs och ställde upp Erik Röd 29 på plattan intill ett par andra Rödingar.
Wahrolén kom fram och gratulerade, då jag klivit ur och kopplat loss fallskärmen. Han väntade in nästa elev i gruppen. Jag gick till Märket och kompisarna som väntade på sin tur.
Hur vare att flyga helt solo? hörde jag nån fråga.
Mitt svar blev knasigt: Jag vet inte. Vi bara flög! Den bara flög! Det var inte jag som flög!
Det var ett tecken på att utbildningen varit perfekt! Allt satt i ryggmärgen!
— — —
Det är tre saker, som etsats sig in i mitt minne från F5-tiden.
Först min knasiga replik – Den bara flög!
Så före tapto då vi dagens fyra ”ensamflygare” firades med att kastas i poolen.
Och så min morfars många brev – ett varje vardag – som varje gång avslutades med orden: Kom hem Sture, det där är inget för dig! – skrivet med darrig hand och bläckpenna doppad i bläckhorn, som man hade på den tiden. Han gillade inte att jag sökt in till flygvapnet. Han ville att jag skulle bli järnvägare som han. Eller bankman. Men det är en annan historia.
Sture Tingwall

Kommentar till artikeln: Ytterligare läsning om livet i FV som jag fann var vad Sture Tingwall skrivit. (17/1-14 finns berättelserna här, av Tingwalls signatur ”Sommarsol”.) Nog så historiskt värdefulla dokument om vad flyghistoria omfattar.

Förlåt mig mina vänner, men jag kommer här med en historia som INTE har med Fv att göra. Men jag tänkte att den hör samman med de övriga på något vis. Den handlar om flyg. Vi kan ju lura oss själva med att tro, att han med Trystaren senare kom in som pilot i FV. (Nej, det var en dum idé) Men jag bestämde jag mig för att lägga ut den här. Och den är flyttbar om så krävs.
Sture Tingwall

En Trystar i handen …
Den dagen han kom var från början lite overklig. Solen stekte. Luften dallrade över den lilla asfaltbanan. I buskaget vid dammen sjöng näktergalen hektiskt. Det lät som elektriska urladdningar.
Han kom gående över gräsmatten framför klubbhuset. Det var tur att inte Helge var där. Gräsmattan var Helges skötebarn. Ingen fick gå där på hans gräsmatta. Man kunde ju gå på grusgången, tyckte Helge. Nu kom han i alla fall gående över Helges gräsmatta. Ingen har sett honom förut. Han tittade ner i gräset då han gick.
Den gröna Lantmännen-mössan var för stor för honom. Han var smal, nästan spinkig. Han bar en Tempokasse i ena handen. Den andra bar varsamt en liten flygplansmodell. Den var blå och vit. En Trystar från Pilot. Han hade hunnit fram till mek-boden, då depågänget såg honom. Han stannade upp. Tittade skrämt på grabbarna som låg i skuggan av den vackra hängpilen intill depån. Det såg ut som om han ångrade sig.
— Tjena grabben, sa nån i depågänget. Olle, Carl-Anders, Bengt och så Championen. Han kallades så för han kunde flyga allt som fanns att flyga med. Championen var bra. Han var den bäste i klubben.
— Skaru flyga?
Den nye ställde ner Tempokassen på marken. Och den lilla Trystaren intill.
— Jag vet inte. Jag har aldrig flugit förut, sa han lågmält, lite tvekande. Nu såg man tydligt, att han ångrade sig att han kommit hit.
— Inga problem, serru, sa Championen. Det fixar vi! Championen var alltid så där att han ville hjälpa till. Eller också var han alltid så där att han inte ville hjälpa till. För är man Champion, så måste man ju få tycka, att det bara är småknott det där med 3-kanal, Boxfly och liknande. Och den här var ännu mindre!
— Ta fram grejerna, så kör vi igång!
Den Nye, blyge, som fortfarande såg ut att ångra sig, plockade fram en liten sändare ur Tempokassen. Ett runt, svart batteri följde efter ner i gräset liksom en blank liten bleckdunk. Championen lyfte med van hand upp den lilla Trystaren, som nu tycktes ha krympt och blivit ännu mindre.
— Haru tyngdpunkten däru ska haren? Bra, sa Championen. Den Nye sa ingenting. Bara fumlade lite med skruvmejseln, som han fått upp ur kassen. Vad han nu skulle med en sån till förresten?
— Ge mej sändaren, så kan jag kolla roderna mens du tankar!
Championen tog den lilla sändaren och slog på. Roder gick upp och ned. Allt blev godkänt, för han sa bara ”Bra grabben. Gott betyg!”
Grabben det var alltså den nye det. Och den nye fick fast den lilla svarta slangen från bränsledunken i röret som stack upp från nånstans i modellens inre. Han tryckte och det tycktes komma bränsle in i flygplanstanken.
— Du kan slå igång den, så tar jag över sen! Sa Championen och tände en cigarett. Han reste sig. Den Nye – Grabben – på marken blev allt mindre. Nu såg han ut som om han helst ville gå hem och glömma allt som heter modellflyg. Han pillrade lite förstrött på propellern.
Snapsa, sa Championen, snapsa!
Den Nye visste inte var snapsa var och inte heller hur man får igång en glödstiftsmotor. Men Championen, han visste. Snart tjöt motorn i alla lägen man vred och vände modellen.
Sen taxade Championen ut mot asfaltbanan. Den lilla Trystarens små hjul rullade nätt och jämt i gräset, fastän det var nästan nyklippt av Helge. Trystaren först, sen Championen. Sist kom den Nye, tyst och blek. Det fanns inte så mycket för honom att säga, för Championen talade.
Championen talade om hur man flyger, om startriktning, om vind, om kompensationer hit och dit. Om allt! Den lille nye hörde nog, men hörde inte på. Han var alltför omtöcknad och omtumlad av allt det nya. Han bara gick med!
Trystaren stod nu i banänden och Championen pekade på den lilla antennvimpeln och talade. Sen pekande han lite till och talade återigen till den Nye. Som syntes lyssna.
Depå-gänget låg fortfarande under pilen i skuggan. Näktergalen sjöng sprakande. Nu startade en ny liten Trystar. För första gången skulle den få flyga!
Den flög. Championen gjorde några varv. Trimmade lite. Han talade till den nye, som fick pröva att styra själv. Championen tog snabbt över, för störtspiral är plågsamt. Den Nye fick åter ta över. En störtspiral till, nu åt andra hållet. Championen ingrep lugnt, säkert. Championen talade. Den nye svettades, men sa intet.
Den Nye hade så plötsligt lyckats hållas sin Trystar på någorlunda rak kurs. Och några svängar med oroande stor höjdförlust hade också blivit till. Krampen var nära. Efter några minuters flygning fick den Nye nog. Svetten lackade. Sändaren var blöt. Luften dallrade över asfaltbanan. Näktergalen piskade sina drillar från snåret. Depågänget tittade slött på de två ute på fältet. Championen tog över.
Den Nye gick på svaga ben tillbaks till depån. Championen skulle flyga en stund till – tills soppan tar slut, sa han. Han brukade göra så, då han skolade. Trystaren gjorde looping, några rollar föregick klättringen upp till spinnen, som blev perfekt ansatt. Liksom utgången efter exakt tre varv med rätt kurs ut. Championens flygning med den lilla Trystaren bevisade att var en kunde det där!
— Hur länge har vi varit uppe, skrek Championen åt den Nye samtidigt som han tittade bort mot depån. Den Nye hade satt sig på staketet.
— Tio minuter kom det från den Nye så tyst att depågänget knappt hörde något. Championen hörde det inte. I stället tittade han upp mot himlen igen på Trystaren, som på lagom höjd gick bortåt och närmade sig den punkt, där han alltid brukar göra den nittiograderssväng som inledde hans alltid snygga landningsvarv.
Trystaren flög lugnt och fint rakt fram. Solen sken varmt, för det var ännu mitt på dagen. Det var mycket varmt. Luften dallrade. Näktergalen var som besatt i sitt snår.
Championen gav lätt vänster sidroder för att påbörja vänstersvängen in mot medvindslinjen. Trystaren flög lugnt och stadigt på sin rakbana. Championen gav lite mer vänsterroder, för nu var det dags att svänga. Näktergalen sjöng obesvärat från sitt snår. Trystaren fortsatte lika obesvärat rakt fram. Inget annat hände.
— Radiostörning! skrek Championen och tänkte att dom där jädrans torrbatterierna än ingenting av ha! En Trystar i vitt och blått fortsatte sin rakbaneflyg-ning. Den Nye satt på staketet vid depån, men reste sig hastigt. Men stod kvar. Depågänget satte sig upp. Radiostörning?
Championen försökte nu desperat med fullt utslag ge vänsterroder. Det förändrade ingenting. En Trystar flög oförtrutet rakt fram en vacker och mycket varm sommardag, då även en näktergal höll på att sjunga livet ur sig.
Championen var lätt irriterad, då han nu försökte med fullt högerroder. Det kunde han egentligen ha låtit bli, för den hitintills så lyckade jungfruturen fortgick oförändrat rakt fram. Championen stirrade mot den lilla modellen, som envist fortsatte i sin raka kurs bort från honom. Den var ganska liten nu. Han kunde inte begripa något! Vad hade hänt? Han begrep än mindre då Trystaren plötsligt gjorde några loja vingslag och svängde ut åt höger!
Hans Trystar var en mås, och måsen cirklade nu runt i en nyfunnen termikblåsa helt ovetande om de problem Championen råkat ut för.
Det var ju Trystaren, försökte han för sig själv. Måsen bara cirklade vidare uppåt, bort. Cham-pionen stirrade upp mot himlen – ”var fasen är Trystaren då?” Han fick inget svar. Han kunde bara se måsen och en kompis till måsen som anslutit.
För övrigt såg han bara några cumulusmoln, som snart skulle torna upp sig till rejäla och åskgivande cumulunimbus. Så varmt var det. Championen stod som fastnaglad vid marken. Han stod vänd upp mot himlen, som inte visade något förbarmande. En modell, en Trystar, hade försvunnit. Han hade sändaren i ena handen. Den andra skuggade han med för att bättre kunna se. Men han såg bara moln och några måsar.
Efter en lång stund slog han av sändaren. Sköt in antennen långsamt. Men stod kvar. Länge. Så gick han med trötta steg mot depån. Vad skulle han säga?
Den Nye såg helt vilsen ut. Vad hade hänt? Championen var knäckt. Han ställde ner sändaren intill den nye och dennes Tempokasse. Då han gick mot parkeringen med böjt huvud kunde han inte se depågängets förskräckta miner. De kunde ju heller inte förstå något.
Den Nye gick ut på fältet igen till den plats Championen så fint fått honom att göra dom första svängarna med Trystaren.
Där stod har, då depågänget troppade av hemåt. Han tittade upp mot den blå himlen, där ett vitt moln snabbt växte på höjden.
Där stod han när luften dallrade av värmen över asfalten.
Där stod han, när näktergalen slog sin elektriska överslag i buskaget invid dammen.
Där stod han, då depågänget försvann vid vägkröken.
Där stod han fortfarande, då det uppfriskande regnet började falla. Och i fjärran mullrade redan åskan.
Det hade varit en besvärlig dag.

Minns hur jag efter en egen provflygning av min nya linstyrda stunt-modell lät en kamrat flyga den. Van speed- och teamracing-flygare var han (nr 32 i "Spännvidd", modellflygförbundets minnesbok för framtiden" om de största modellflygarna). Stunt (konstflygning, d v s looping, bunt, ryggflygning och vingover) var han dock inte så bekant med och så gick det som det gick.

Bara ett snopet "jaha". Inga näktergalar, men antagligen den närbelägna Södertäljevägens trafikbrus i den mån det fanns trafikbrus på den tiden. Vi befann oss där exploatörerna senare uppförde stadsdelen Fruängen.

Sic transit gloria mundi.

Här en ungefär samtida bild från vårt "flygfält" av min yngre bror med sin stunt-vinge, Ridder-inspirerad: https://larsan13.files.wordpress.com/20 ... j_1958.jpg