Hm, jag får inte det här att gå ihop riktigt.
På sida 8 i ”
Svenska reservvägbaser” står följande:
"I april 1956 lämnade CF 10 förslag på reservflygstråk i närheten av Ängelholm. I första hand gällde det en 2 000 m raksträcka på den planerade motorvägen belägen rakt öster om flygfältet. Omgivande vägar skulle utformas som flygplansvägar. Även längre norrut på Hallandsåsens höjdplatå skulle ett 2 000 m reservflygstråk kunna byggas. En förutsättning för båda projekten var att omfartsvägar med tillräcklig kapacitet kunde ordnas. Man påpekade att generalplaneringen för F 10 beträffande flygplansvägar, uppställningsområden och reservflygstråk borde utformas i ett sammanhang." (11
11) FF/FB 20.4.56. FS (H), Organisationsavd, E, vol 11.
Men om Bengt Ekbladhs citat är korrekt är bilden alltså tagen på gamla E6. Om man tittar på följande länk finns det i dagsläget inga 2000 m långa raksträckor på gamla E6 intill F 10.
Gamla E6 intill F 10
Hur lång startsträcka behövde då en J 29? Ja, det beror ju på version. Enligt text på sida 74 i Tunnan-boken levererades J 29F till F 10 1956. På sida 72 står att läsa att J 29F var slutlevererad i maj resp. december 1958. Så 1958 borde merparten av F 10:s J 29 vara av F-versionen.
Enligt en tabell på sida 53 i Tunnan-boken anges startsträckan för J 29F till 790 m. Här anges även startsträcka för J 29A (1050 m) och J 29B (1350 m). Det står dock inte för vilken bränslemängd och beväpning som denna startsträcka är gällande. Men om man tar en titt på sida 196 i Roy Fröjdhs bok ”Guldvingen 2” kan man med hjälp av en tabell och ett diagram räkna ut att de i Tunnan-boken angivna startsträckorna gäller för fulltankat flygplan med fälltank (typ I eller II), flygförare och 4 st 20 mm akan med 180 skott i vardera. Så startsträckan för J 29F var alltså ungefär 790 m.
Enligt en annan tabell på sida 196 i Roy Fröjdhs bok var rullsträckan vid landning 1300-1600 m, lite beroende på landningsvikt. Dock finns en passus som anger att rullsträckan kan minskas till 600 m genom hård bromsning.
Så i princip skulle alla de fyra utpekade delsträckorna i länken ovan kunna tjänstgöra som start- och landningsbana. Dock är väl 1 km-sträckan kanske ”på håret”.
Men vilken sträcka var den som verkligen användes?
Och vilken väg är eller var Båstadsvägen?
Nedan följer en del citat ur ”
Svenska reservvägbaser” som har att göra med försöken med att nyttja vägar som start- och landningsbanor.
Citat från sida 12:
”En omfattande försöksverksamhet med landning på smala banor inleddes i oktober 1960. En åtta meter bred bana markerades på F 13:s ordinarie bana och tolv landningar med J 35 på det markerade området utfördes av fyra olika flygförare.”
”Motsvarande prov utfördes sedan på F 1, där 7,5 m av banbredden visade sig vara tillräckligt för landning i bra väder.”
”Fem förare från F 18 utförde tio landningar med J 34 på F 13:s markerade smalbana och alla uttryckte förvåning över att ”det var så enkelt”. Proven skulle fortsätta med både J 32B och J 34 med landning på F 1:s taxibana, samt under sämre förhållanden på banan på F 13.”
”CE 2 skickade den 11 november 1960 en preliminär rapport om försöken med J 29 på smal bana och därefter fortsatte proven på F 3 och F 10.”
F10 ingick i E 2, Emils anm.
Citat från sida 14:
”F 10 hade övat starter- och landningar på förbindelsebana på F 5, men proven hade hindrats av dåligt väder och halka. Flygförarna hade inte redovisat ”några påtagliga obehagskänslor inför uppgiften”. Man påpekade att omfattningen av operativ verksamhet från landsväg helt var en fråga om hur många start- och landningshaverier man med hänsyn till läget ansåg sig ha råd med. Banorna måste vara 2 000 m så att man inte tvingades bromsa hårt, eftersom detta lätt ledde till kursavvikelse och avåkning.” (28
28) F 10 till E2 16.12.60. FS (H); Centralexp, EI, vol 101.
Citat från sida 15:
”Flygvapnets Bomb- och skjutskola fick det sammanhållande ansvaret för fortsatta prov med landning på smala banor och därmed sammanhängande flygsäkerhets- och utbildningsfrågor och i maj 1961 var rapport en rapport klar. Operativa aspekter hade inte ingått i uppdraget. Proven var stort upplagda och följande förband och flygplanstyper hade deltagit: F 3, F 4, F 9 och F 10 med J 29F, F 1, F 12 och F 17 med J 32B och A 32A, F 18 med J 34, F 13 med J 35A, samt F 11 med S 29C och S 32C. Prov med transportflygplan hade inte hunnit utföras.
Huvudsakligen hade man startat och landat på markerad smal bana, men vissa övningar hade ägt rum på förbindelsebanor vid F 1, F 5 och på Arlanda. Alla prov hade skett i bra väder och under dager.”
Citat från sida 25:
”Omfattande försök genomfördes under åren 1960-62 med landning på smala banor och på isbas anordnad som reservvägbas. Man använde sig av taxibanor och speciellt markerade smalbanor på ordinarie baser. Samtliga flygvapnets flygplanstyper deltog i försöken, som genomfördes av olika förband, och Flygvapnets Bomb- och skjutskola fick det sammanhållande ansvaret för proven. Den viktigaste slutsatsen av proven var att alla krigsflygplanstyper kunde operera från vägbaser och minimikraven för krigsmässigt bruk var 12 x 2 000 m bana. Flygförarna ansåg genomgående att landning på smal bana var lättare än förväntat.”
Om det angivna årtalet 1958 stämmer utförde alltså F 10 starter och landningar på vägar två år innan centralt styrda utprovningar igångsattes! Kan detta vara möjligt?
Var det kanske så att C Flygbo S inte orkade vänta på att flygvapenledningen skulle ”vakna”?
Citat från sida 5:
”Av de handlingar att döma som finns, som berör tidiga förslag och funderingar runt reservvägbaser, verkar Flybo S ha varit drivande i frågan. Detta berodde sannolikt på att många av flygbaserna i södra Sverige hade ett utsatt, kustnära läge, vilket påpekades vid flera tillfällen av chefen för E 2.
Den nye chefen för Flybo S, Ingemar Nygren, skrev i januari 1953 att man i samband med eventuell kris på arbetsmarknaden kunde räkna med att diverse vägbyggen skulle sättas igång i olika delar av landet. Han ansåg att sådana vägbyggen skulle kunna kombineras med anläggning av ”flygstråk” och att vägarna på dessa ställen skulle ges sådan bredd att de i krig snabbt kunde färdigställas som start- och landningsbanor för flygplan.”
Men varför finns då dessa prov med start och landning på vägar intill F10 ”i slutet av 50-talet” ej redovisade i FortV:s rapporter?
Pågick de i ”hemlighet”, utan att rapporter eller liknande som berörde detta ej skickades till överordnade? Och p.g.a avsaknad av dessa dokument har proven ej gjort tillräckligt avtryck i historien för att ”fastna” i FortV:s -rapporter?
Eller är det så enkelt att tidsangivelsen i F 10-boken är 2-4 år för tidig?
