Lufttankning spar bränsle i civilflyget
Publicerad 31 mars 2015 ...Ny Teknik
Tanka flygplanet fullt först när det är i luften. Det spar 20 procent bränsle visar en studie.
Att starta ett fulltankat flygplan för en långflygning är onödigt bränsleslöseri hävdar forskare inom projektet Recreate. Tanka flygplanet först när det kommit upp på hög höjd så blir det möjligt att spara upp till 20 procent bränsle.
Med stora tankflygplan skulle upp till fem passagerarplan kunna tankas i luften enligt konceptet Cruise-Feeder. Tankplanen ska ligga vid viktiga flygleder, för Atlanttrafiken exempelvis öster om Kanada och söder om Grönland.
Mer spektakulära idéer är att låta gigantiska kärnreaktordrivna flygplan kretsa kring jorden och i luften ta ombord och lämna ifrån sig passagerare till mindre plan som landar på destinationsorten.
Forskarna tror dock att det kan dröja innan ett sådant Science-Fiction-liknande projekt vinner acceptens hos resenärerna.
Realistiskt?
Vettigt?
När kan detta vara/bli vanligt?
Lufttankning i civilflyget
Moderator: Sven-Erik Jönsson
Re: Lufttankning i civilflyget
Det dröjer nog, med tanke på att de första försöken i den riktningen utfördes i slutet av 1930-talet av Imperial Airways och inget har hänt ännu.
Flygplanen man använde var Short Empire S.30 som mottagare och H-P Harrow som tankplan. Företaget som stod för lufttankningsteknologin var Alan Cobhams Flight Refuelling Ltd. Cobham hade själv slagit ett uthållighetsrekord med hjälp av lufttankning (Question Mark). S.30 hade en räckvidd vid max startvikt, på 2500km. Med det extra bränsle man kunde fylla på i luften klarade den 4000km. Tyvärr hann VK2 börja innan operationerna kom igång på allvar, och efter kriget fanns det gott om mycket långräckviddiga amerikanska transportplan att köpa för en dollar stycket. Redan före kriget klarade Sikorsky S42 3000km, Martin M-130 5000km och Boeing 314 nästan 6000km, samtliga med det bränsle de kunde lyfta från marken (läs: vattnet).
Sedan finns det risker med lufttankning, främst sådana associerade med att flyga mindre än en halv spännvidd ifrån ett annat plan. Civila transportpiloter är vana vid separationer i en klass där ett annat plan en mil bort på samma höjd klassas som en säkerhetsrisk. Jämför det med att flyga så nära att det känns som man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid det andra planet. Vad jag vill ha sagt är att det krävs en helt annan (dyrare?) utbildning än dagens, för att klara av ett system som bygger på att toppa upp bränsletankarna efter start.
Flygplanen man använde var Short Empire S.30 som mottagare och H-P Harrow som tankplan. Företaget som stod för lufttankningsteknologin var Alan Cobhams Flight Refuelling Ltd. Cobham hade själv slagit ett uthållighetsrekord med hjälp av lufttankning (Question Mark). S.30 hade en räckvidd vid max startvikt, på 2500km. Med det extra bränsle man kunde fylla på i luften klarade den 4000km. Tyvärr hann VK2 börja innan operationerna kom igång på allvar, och efter kriget fanns det gott om mycket långräckviddiga amerikanska transportplan att köpa för en dollar stycket. Redan före kriget klarade Sikorsky S42 3000km, Martin M-130 5000km och Boeing 314 nästan 6000km, samtliga med det bränsle de kunde lyfta från marken (läs: vattnet).
Sedan finns det risker med lufttankning, främst sådana associerade med att flyga mindre än en halv spännvidd ifrån ett annat plan. Civila transportpiloter är vana vid separationer i en klass där ett annat plan en mil bort på samma höjd klassas som en säkerhetsrisk. Jämför det med att flyga så nära att det känns som man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid det andra planet. Vad jag vill ha sagt är att det krävs en helt annan (dyrare?) utbildning än dagens, för att klara av ett system som bygger på att toppa upp bränsletankarna efter start.