Så här beskriver SVT Nyheter saken:
Händelsen när en hel flygdivision från F14 i Halmstad slås ut på bara några timmar är en av svensk flyghistorias märkligaste. När bara minuter återstår till mellanlandning i Luleå stöter de tio planen på dåligt väder. Bara flottiljchefen som startat en halvtimme tidigare än övriga kommer fram.
Slutfacit blev ju trots allt förhållandevis lyckligt för F14-flottiljen men flygplanet Röd Niklas med besättning saknas ju fortfarande efter alla dessa år. Vad jag finner underligt är själva förfarandet med flottiljchefens flygning i förväg med en start trettio minuter före resten av av flottiljens plan för att 'väderreka'. Flottiljchefen kom ju fram med sitt flygplan till Luleå medan resten av de nio B18 B-planen fick nödlanda bäst de kunde.
Var detta ett vanligt förfarande vid den här tiden när risk förelåg för hastigt påkommet dåligt väder? Att meteorologerna i nådens år 1946 inte hade tillgång till dagens 'säkra' prognoser är en sak. Men att inte ha tillgång i förväg till planerade alternativa mellanlandningsplatser, dvs. att inte ha tillräckligt med bränsle för en hastigt påkommen omdirigering av planen förefaller för en flygintresserad amatör något underligt!
Hela historien verkar därför för en utomstående märklig. Det var ju inte heller en flygning under svåra 'krigsförhållanden' där större risker kan tillåtas. Här utplånades ju en hel flygdivision mer eller mindre till ingen nytta. Nog måste väl haverikommissionens slutsats nedan tydas som att man lägger ansvaret för olyckan på cheferna på F14?! Men vad menades 1946 med 'lindrigare påföljd'? Ville man trots allt sopa det fulla ansvaret under mattan? Någon flyghistoriker här i forumet kanske vet?
Citat: Haveriutredning tillsattes med resultat att lindrigare påföljd utkrävdes mot flottiljchef och divisionschef avseende flygningens planering.
OBS! Korrigerat flygplanstypen till B18 B. Se mitt inlägg nedan!
