Svenskt Flyghistoriskt Forum

Jag skriver det här lördag kväll och läget med den norska Herculesen i Kebnekaisemassivet är dessvärre att planet tycks ha flugit rakt in i bergssidan mellan Kebnekaises nord- och sydtopp och fullständigt desintegrerat. Man har alltså uppenbarligen gjort en s.k. CFIT, Controlled Flight Into Terrain, men varför har detta moderna militärplan flugit på tok för lågt i dessa fjälltrakter med Sveriges högsta berg? Varför har en mycket erfaren besättning flugit rakt in i fjällväggen?

För en lekman förefaller det högst osannolikt att de berömda "hålen i schweizerosten" har kunnat linjera så precis att det tillåtit denna ytterst tragiska händelsekedja. Herculesen "Siv" var ju ett nytt plan, mindre än två år i tjänst och besättningen var enligt uppgift mycket erfaren. Planet borde varit väsentligt högre upp i luften men det har förekommit uppgifter i medierna att man haft en höjd som var ca 50 meter under minimihöjden för flygning i en bergsterräng. Hur är detta möjligt utan att någon i planet eller flygledningen uppmärksammat piloten på detta?

Borde inte de olika instrumenten ombord och/eller radarövervakningen (det fanns ju t.o.m. AWACS-plan i området under NATO-övningen) ha slagit larm innan Herculesen med stor kraft slog in i bergväggen? Det som inte skulle kunna ske hände i alla fall och jag lider med de anhöriga och det norska folket. Vad kan vi lära av den här tragedin? Jag vet att det är alltför tidigt att veta det hela händelseförloppet men det verkar ju som om hålen i osten radat upp sig så olyckligt att olyckan var oundgänglig. Den enda trösten, om någon, är väl att händelseförloppet gick så snabbt och oväntat att besättningen aldrig hann märka något innan kraschen var ett faktum!

Det är tragiskt! Hoppas nu att orsaken kan fastställas inom en snar framtid.
Nyttigt att läsa i sammanhanget:

http://chefsingenjoren.blogspot.se/

Sen har det ju florerat teorier om att de genomförde flygningen taktiskt VFR, då gäller inte samma höjdmarginal till högsta omgivande punkt som vid IFR. VFR flygning, dålig sikt och kuperad terräng har gått mycket mycket fel tidigare:

http://en.wikipedia.org/wiki/Air_New_Zealand_Flight_901

Något jag funderat på är om kärran var så modern att den var utrustad med någon slags SVT-system (Synthetic Vision) och att detta isf kan ha visat felaktig information vid platsen. Fast som pilot vettifasen om jag helt skulle förlita mig på att flyga med ett sånt system i det väder som verkar ha rådit.

Sen har det ju hänt förut att man haft felaktigt QNH inställt utan att man varseblivit det och om kärran skulle flyga lågt på nån taktisk mission så finns ju ingen chans för flygledning eller någon annan utomstående att följa upp vad som är rätt höjd eller ej.

Hej!
Ett minne från Tarfala.
I början av sextiotalet skulle jag upp på ett jobb vid forskningsstationen och vi skulle flyga med Olle Ek och Ostermans Dornier 27. Inflygningen till den snöpackade banan skulle ske från söder rätt på banan utan procedur med landningsvarv och sådant eftersom terrängen mest liknar en gryta med öppning åt söder. Vädret var bra och och sikten god men det blåste väl något - obekant hur mycket. Vi kom in mot grytans öppning kanske med femtio meters höjd tillgodo.
Plötsligt och utan förvarning var bannivån ovanför oss. Ek var ju van vid sådant så det hela redde ut sig tack vare vi hade gott avstånd till bergkammen framför oss.
Men det var lätt skrämmande att vi måste flyga UPP till landningshöjden.
Per S