Svenskt Flyghistoriskt Forum

Jag sitter här idag och läser Flyghistorisk revy nr 31(B18) efter att än en gång varit och besökt haveriplatsen för 18212. Det står i revyn att flygplanet gjort en rolliknande rörelse och gått i backen. Flyghöjden var enligt boken 100m och vädret gott. Man kan i boken läsa om ett fenomen "Sidroder anblåsning" som kunde inträffa vid oaksam hantering av sidrodret under flygning.Vid detta haveri skall piloten ha råkat ut för ett"häftigt och överraskande sidroder utslag" i samband med in eller ur koppling av styrautomaten. Det står mer att läsa men jag går inte in mer i detalj utan jag undrar bara om detta fenomen var speciellt lurigt på denna typen när det inträffade? Sidroder anblåsning kan väl inträffa på alla flygplan om man flyger orent. Men var var det i så fall med B18 som gjorde denna situation så vansklig för typen.
Undrar

KS

Jag fattar att problemet var att man råkade koppla in autopiloten programmerad att flyga en avsevärt annan kurs än den man för tillfället hade (precis som det spekuleras om i texten). Sidrodret gjorde då ett kraftigt utslag som föraren inte orkade eller hann kompensera/moderera. Några år senare havererade 18107 antagligen av samma orsak. Man införde då en modifiering så att mindre pedalkraft behövdes för att övervinna autopilotens kraft.

Så fattar jag det hela. Riktigt vilka skydd mot sådana misstag dagens autopiloter/styrautomater har vet jag inte.

Tillägg: Jag har ju alltid varit nyfiken på autopiloter vars "uppfinnare" Lawrence Sperry beskrivs av Wikipedia som så. Nå, på B 18 talade man om en "kursstyrningsanläggning" av tyska Siemens fabrikat och den hade nog inte mycken likhet med dagens styrautomater och autopiloter som oftast kallas ytterligare något annat. Jag googlade och fann en pedagogisk sajt http://www.electronicflight.com/demos.html#. Avstängningsknappen verkar viktig och sitter nära till hands för vänstertummen; ifall nu autopiloten råkar löpa amok eller om man plötsligt behöver styra själv.

Lars S